Nu, nu, nu, nu, nu har jag känt Turtle!
Farao på tiden.
Det kändes... eh, som en fisksnärt.
Vad unik man är ändå.
Eller nej, det kändes som att någon smäckte med pekfingret mot tummen innifrån magen och bara: Yo, I'm alive.
Iiiii, sjukt uppspelt.
Finaste fisksnärten genom tiderna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja men prcis, som om nåt petar på en från insidan! Mer kommer!
Underbart!! Nu tvekar du väl inte längre om att Turtle verkligen finns och vill ut till denna fantastiska värld, med denna fantastiskt väntande mormor?
åh! så fint!
Åh, både mage och fisksnärtar.. nu börjar det hända saker! Vilken häftig känsla det måste vara.
Skicka en kommentar