Vanligt förekommande fenomen de här dagarna:
Mina vänner och kollegor tittar på mig och fnissar.
Kallar mig tjockis rakt upp i ansiktet.
Pekar på min mage.
98% av tiden tycker jag det är ganska festligt.
Resten av tiden vill jag mörda dem allihop med en trubbig gaffel.
Jag är inte tjock.
Jag strålar, OKEJ?
Tjock = Göran Persson, Svullo och Gilbert Grapes mamma.
Big difference.
Huge!
Imorgon ska jag äta lunch med min bror som jag inte träffat på orimligt länge.
Jag får bestämma tid och plats. Han har bara ett önskemål.
- Snälla, du KAN väl ha magkort 90-talströja på dig? Det vore så festligt! Jag lovar att bara skratta lite. Jag vill ju se mitt syskonbarn ordentligt!
Bäst för min bror att jag är på gott humör imorgon runt tolv.
Det finns annars gott om gafflar i lunchsammanhang, har jag hört.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Finaste!!!
Fast alltså, 98% av tiden så gör jag ju det själv med största nöje. Pekar och skrattar åt mig, alltså. 98% av tiden är rätt mycket. Det är nästan hela tiden, när man tänker på det. Plus att jag är MOT mord i allmänhet. Tänk på det.
Skicka en kommentar