HEJ YTTERLIGHETER

Det är tvära känslokast mellan aktiviteterna jag släpar med mig Turtle på nu för tiden.
Ena dagen - aplycklig konsert med Håkan Hellström.
Andra dagen - apsorglig begravning i Småland.

Och efteråt skuttade Tilda, 5 år, lättat jämfota ner för trappan till kyrkan efter att ha begravt sin morfar och tittade hoppfullt mot snöslasket på kyrkogården.

- Nu orkar jag inte gråta mer. Vem vill vara med på snöbollskrig?

Och sekunden efter var Turtle mulad med en näve blötsnö.

TRÄNINGSLÄGER

Igår hämtade jag Alva,5 och Ida, 4 år på dagis. För en Hämtapådagis-oskuld som jag var det en stor dag. Skulle jag få med mig rätt barn hem? Med rätt skor? Nervigt! Alva och Ida verkade däremot inte ta så allvarligt på det hela.

- Hej, Lisa! Bra att du kom. Här är min jacka och här är mina skor och här är nyckeln till vår lägenhet och här står mitt namn och nu ska vi gå hem för jag ska klä på mig prinsesskläder och pannband. Skynda dig!

Sedan fortsatte träningslägret i ungefär samma pedagogiska stil.

- Lisa, du har ju en bebis i magen?
- Ja.
- Fast du kan kanske inte så mycket om bebisar?
- Nej, inte så jättemycket.
- Fast det kan vi, vi leker bebisar jätteofta. Så nu ska du sitta här i soffan och så är jag din bebis och så ska du ta hand om mig och döpa mig. Jag säger till om du gör fel.

Då så.

UT OCH GÅ

Idag ska jag träffa min bror och min mamma för en "promenad på Djurgården". För min bror och min mamma betyder en "promenad på Djurgården" sannolikt någon slags powerwalk i några kilometer, fort som farao, deras vana trogen. För mig betyder i dagsläget "en promenad på Djurgården" mer något i stil med en mycket, mycket stilla vandring till närmsta café. Så kan det gå när man i ett ryck av extra idioti hämtade upp elva flyttkartonger böcker från källaren och packade upp dem fast ryggen skrek NO, NO, NOOOOOO i falsett under tiden. Jag föreställer mig att det kommer att bli en dragkamp utan dess like.

- Måste ni gå så fort? (Flämtande preggo ber snällt.)
- Oj, förlåt. (Mamma och bror saktar in lite.)
- Fortfarande för fort! (Flämtande preggo har tagit på sig sin gnälliga röst.)
- Ja, ja. (Mamma och bror saktar in lite till.)
- Fast alltså, jag menar att ni ska gå så sakta som ni aldrig någonsin har gjort innan. Och när ni gör det ska ni sakta in lite till. (Flämtande preggo börjar frukta för sitt liv, samt darra på underläppen.)
- Men ååååå, vilken sabla klenis du är! (Bror vet inte vilket minerat område han ger sig in på.)
TÅRUTGUTELSE.

Jag hatar att vara klen!
Jag vill vara stark som Hulken och snabb som blixten.
Helst smidig som Tarzan också.
Och rik som Bill Gates och smart som... någon jättesmart och snygg som Kate i Lost, men det kanske är en annan sak.

KLÄNNING FÖR TJOCKISAR

Inför ett stundande kompisbröllop har jag ägnat de senaste dagarna åt en, tja, låt oss kalla det för dess rätta namn: klädkris. Vad i hela h-vetet har man på sig på ett bröllop när man är sitt tjockaste jag? Och exakt hur tjock kommer jag att vara om två och en halv vecka när bröllopet går av stapeln?

Inga lätta frågor att stångas med en söndag.

Men nu har jag löst det, tror jag. Ska bara sy om ett par axelband och införskaffa mig snygga strumpbyxor och fräcka smycken så är jag i hamn sedan. Förutom möjligtvis på skofronten. Jättejättehöga klackar och remskor matchar inte så bra till mina svullna fötter...

ATT ÖVA PÅ INFÖR JANUARI

Fick en mycket användbar instruktionsmanual från min pappa.
Känner att det finns oändligt med visdom att hämta ur den.
Konkret är den också.
Mycket nöjd.
Ska öva flitigt.

GE MIG MIN SÖMN

Jag har fått frågorna massor av gånger hittills:
Kan du sova ordentligt på nätterna?
Är det jobbigt att ligga på rygg?
Jag har varit helt oförstående, för hallå, klart jag kan sova på nätterna!
Sova är min bästa gren.

Men nu, alltså.
Jag vet inte.
Hur jag än ligger är det obekvämt.
Och framförallt känns det som om alla mina inre organ ska pressas upp genom munnen på mig så fort jag lägger mig ner.
Kan man stå och sova?
Eller finns det några hemliga knep att ta till?

SÅ ÅTERINFÖR VI RUFUS?

Nej, det går inte.
Det finns inte ett enda killnamn i världen som jag och min kille gillar båda två.
Förutom möjligtvis Rufus.
Det gillar vi jättemycket, men tveksamheten kvarstår ändå:
Kan man verkligen heta Rufus om man inte är hund, B-ponny eller kanin?

Fan vet.
Vi testar, tror jag.

Kan man heta Rufus?
	Nä, det kan man inte.
	Ja, om man är en hund, B-ponny eller kanin.
	Så klart man kan!

MIN INRE HIPPIE

Det är en sabla massa hippiesnack man konfronteras med när man är gravid, alltså.
Inte nog med att det utövas hårda påtryckningar från olika håll om (hippie)bärsjalens förträfflighet i jämförelse med bärselen.
Det pratas profylax också.
Man ska "dyka ner i smärtan som en delfin" och se varje värk "som en knut på ett rep som man sakta drar mot sig".
Ärligt talat, jag har liiite svårt att ta till mig allt det här.
Jag var hippie när jag gick på högstadiet, eldade rökelse, gick klädd i batik och tänkte på livets mirakel och yin och yang och John Lennon.
Sedan gick jag vidare, och let's face it: Jag är inte jättesugen på att hamna i träsket igen. Modernt har onekligen sin tjusning.

Således nödgas jag ställa frågan:
Kan man få de konkreta profylaxknepen utan hippiesnacket runt omkring?
Eller måste jag väcka den hippie som sover inom mig och omfamna den på nytt?
Jag undrar, ni svarar.

/Sammetsbyxan

MMM... LIGGA STILL

Nej, nu går det skam på torra land!
Barnmorskan säger att Turtle redan vänt sig rätt och tänker tillbringa de närmsta åttioen dagarna med att ligga upp och ner och vänta på att få komma ut.
Fy farao vad tråkigt för Turtle!
Verkar ju mycket festligare att snurra omkring och göra volter lite hur som helst.
Fast å andra sidan, jag gillar ju att ligga still.
Inte så ofta upp och ner, men ändå.
Kanske är det ärftligt.

VAR INTE BLYGA, FÖR ALL DEL

En av de tydligaste förändringarna med att vara gravid är det här med att varenda människa (OBS! Överdrift!) man möter gärna vill kommentera ens utseende.

En del kommentarer är väldigt lätta att ta. ("Vilken fin mage du har" och "Du kanske inte känner dig som ditt snyggaste jag just nu, men jag tycker verkligen att du är fin" hör till mina absoluta favoriter.)

Andra är liiite svårare att hantera. ("Du börjar ju bli rejält kraftig" och "Vilken månad var det nu igen du skulle föda i? Jaha, JANUARI! Då förstår jag varför du är så stor. Jag fick för mig att det var februari och har gått omkring här och tänkt i en vecka nu att du börjar bli väldigt tjock, faktiskt. Du kanske skulle äta lite mindre." platsar definitivt in i den här kategorin.)

Stora delar av mig vill ofta svara med ett "Och du är rätt ful i håret, när man tänker på det".

Bara som ett experiment.

But then again, det vore ju rätt otrevligt av mig.

OCH JAG MENAR DET

86 dagar kvar, och jag börjar snart inse att människan som bor i mig ska ta sig ut inom en inte alltför avlägsen framtid. Och jag vet inte, jag. Den här grejen med förlossning, alltså. Jag tror inte att jag vill riktigt.

Det är inte det att jag är döv eller dum i huvudet. Jag hör att ni säger att det är det häftigaste ni varit med om, att det är en helt magiskt och att man bara inte får missa det för allt i världen och livets mirakel, kroppens urkraft, närvarandekänslan och halleluja, halleluja, halleluja. Allt det där har jag hört.

Svårt att undvika att höra det, förresten. I stort sett alla förlossningsdiskussioner jag haft har varit ungefär så här:

-Jag är rädd. Jag tycker det verkar oerhört obehagligt.
-Nej, det är så himla häftigt.
-Tyckte du. Fast JAG tycker det verkar ganska vidrigt.
-Nej, det tycker du inte. Det är skithäftigt.
-Fast du lyssnar ju inte, jag t...
-Tyst nu. Det är skithäftigt.

Allvarligt talat, jag tror verkligen inte att jag kommer att tycka att det är skithäftigt. I synnerhet inte det där med kroppens urkraft. Jag är oerhört skeptisk till allt som är kroppsligt. Jag skäms farao ögonen ur mig när jag tänker på att min kropp har en urkraft. Jag är liksom typen som drömmer mardrömmar om att kräkas när någon ser, som hellre skulle dö än att skrika högt, som helst inte pratar om saker som händer på toaletten och som känner mig generad bara av att tänka på en födsel. Att genomgå en förlossning där man blöder och skriker och bajsar och svettas och svär känns inte som min grej. Milt uttryckt. Hur mycket ni än säger emot.

Det finns ju en liten, mikroskopisk, chans att jag hinner bli omvänd under de här 86 dagarna. Kanske (mer troligt) skulle jag också kunna arbeta upp en ilska mot min egna oerhörda störtlöjlighet i frågan som i slutänden gör att jag ändå klarar förlossningen på rent raseri. Alternativt får jag be om allt knark de har på sjukhuset, föda fram ungen och aldrig mer prata om saken. ELLER – så får jag bråka mig till ett kejsarsnitt. Alla tre senaste alternativen känns tillräckligt jobbiga för att jag ska vilja börja gråta. Och så börjar jag tvångsmässigt diska/städa/blogga/you name it istället. Och så går en dag till på räknaren.

Gulp.

Det var väl mest det.

DET FINNS ANNAN FRUKT ÄN APELSINER*

Åt precis en apelsin efter middagen och fick en lätt kris.
Följ min tankebana:
1. Det är tur för apelsiner att de är sjukt goda, för annars hade det ALDRIG varit värt att äta dem med tanke på allt kladd och jävulskap man måste gå igenom för att få sätta tänderna i frukten.
2. Det var bättre förr, när mamma eller pappa skalade apelsinerna åt mig och delade upp dem i klyftor och la dem på en tallrik framför mig.
3. Hahaha, vilken lose-lose-situation för mamma och pappa!
4. HahahahaAAAARRRGGG! Snart är det jag som är mamma och pappa!!! Eller okej, jag kommer bara att vara mamma. Men ändå. Jag kommer att få genomlida skalandet och slafsandet utan att få sätta tänderna i frukten. Typiskt min jävla otur.
5. Hur mörkar man för ett kid att det finns apelsiner i världen?

*Notera gärna här hur jag återanvänder en boktitel av Jeanette Winterson när jag skriver rubrik till det här (inte alls ytliga) blogginlägget. Det är ett desperat försök att återupprätta min heder som intellektuell och bildad efter en helg där min kille krasst konstaterat att jag är en av de ytligaste personer han känner. (Jag höll med). Det vore så synd om det gick er förbi.

SVISCHANDE VINDEN

I helgen har jag och min allra mest gravida kompis Karin vistats i vårt torp tillsammans med våra killar. Killarna har burit ved, varit i skogen, lyft grejer, kopplat ur pumpar och ägnat sig åt allmänt kroppsarbete. Karin och jag har sniglat oss fram genom tillvaron utan att göra ett jota. Och däremellan har vi sovit middag.

- Alltså, Karin. Fy farao vad snabba vi är just nu!
- Fast du är ändå snabb om man jämför. Du rör dig ju som en svischande vind bredvid mig.

Och där någonstans slutade jag bekymra mig och bestämde mig för att Karins ord är lag.
Jag är Den Svischande Vinden.
Och hör sen.

MMM... BLOCKET

Blocket är ju fantastiskt, alltså.
Nu står det en alldeles lagom lång spjälsäng hemma hos oss.
Som får plats i det uttänkta spjälsängsutrymmet.
VICTORY!

SÅ BLIR DET NOG

Följande dialog utspelade sig precis vid vårt köksbord:

Jag: - Alltså, kan du föreställa dig något om hur det kommer att vara sedan när Turtle väl har kommit ut?
Han: - Nä.
Jag: - Inte jag heller. Det enda jag kan se framför mig är hur jag ska klä av och klä på ungen hela tiden. Jag fokuserar väldigt mycket på kläder just nu.
Han: - Jag tänker mig mer att ungen ska sova. Och så ska vi ligga i sängen och kontrollera så att han eller hon verkligen sover.
Jag: - Fast det blir svårt för den att sova ju, när jag bara ska klä av och klä på den hela tiden.
Han: - Poäng.

Känns ju oerhört betryggande, det här.
Vi har läget helt under kontroll.

THE TIME OF MY LIFE

Efter en smärre klädkris (KARIN, FÖR FARAO!!! Mina bröst får inte plats i min bikini!!! vs LISA, HJÄLP!!! Jag har ångest över att visa gravidmagen i badhuset, det känns ungefär samma som att flasha brösten in public!!!) vågade jag och bästis-Karin oss till slut till Centralbadet igår kväll.
Mycket bra beslut, skulle det snart visa sig.
Som två förtjusande valrossar simmade vi fram i vattnet i totalt samförstånd.
Först några längder motionerande.
Sedan lite bubbelpool.
Och så några längder simmande.
Och lite bubbelpool på det.
När vi var i vattnet log vi lyckligt och kände oss lätta som fjädrar.
När vi gick upp för badstegen log vi plågat och kändes oss tunga som betong.
Och när vi badat i några timmar var vi utsvultna och gick på restaurang och frossade i mat på UTESERVERINGEN i kvällskylan, för våra inre ugnar gjorde oss alldeles för varma för att vistas inomhus.
Farao, det är så fint att ha en bästis att vara gravid med.
Bästa påhittet någonsin, tror jag.

MED SKÖLDPADDOR

Så. Nu är jag lugn. Nu har jag hittat det ultimata klädesplagget att frakta hem Turtle i från BB.

Ett miniplagg med sköldpaddor på.

Nu kan inget gå fel.

TVÅSIFFRIGT

Mon dieu!
Nyss var det tresiffrigt på bebis-nedräknaren.
Nu bara: 99 dagar!
Det tickar med en rasande hastighet, tycker jag.