15 oktober 2008

OCH JAG MENAR DET

86 dagar kvar, och jag börjar snart inse att människan som bor i mig ska ta sig ut inom en inte alltför avlägsen framtid. Och jag vet inte, jag. Den här grejen med förlossning, alltså. Jag tror inte att jag vill riktigt.

Det är inte det att jag är döv eller dum i huvudet. Jag hör att ni säger att det är det häftigaste ni varit med om, att det är en helt magiskt och att man bara inte får missa det för allt i världen och livets mirakel, kroppens urkraft, närvarandekänslan och halleluja, halleluja, halleluja. Allt det där har jag hört.

Svårt att undvika att höra det, förresten. I stort sett alla förlossningsdiskussioner jag haft har varit ungefär så här:

-Jag är rädd. Jag tycker det verkar oerhört obehagligt.
-
Nej, det är så himla häftigt.
-
Tyckte du. Fast JAG tycker det verkar ganska vidrigt.
-
Nej, det tycker du inte. Det är skithäftigt.
-
Fast du lyssnar ju inte, jag t...
-
Tyst nu. Det är skithäftigt.

Allvarligt talat, jag tror verkligen inte att jag kommer att tycka att det är skithäftigt. I synnerhet inte det där med kroppens urkraft. Jag är oerhört skeptisk till allt som är kroppsligt. Jag skäms farao ögonen ur mig när jag tänker på att min kropp har en urkraft. Jag är liksom typen som drömmer mardrömmar om att kräkas när någon ser, som hellre skulle dö än att skrika högt, som helst inte pratar om saker som händer på toaletten och som känner mig generad bara av att tänka på en födsel. Att genomgå en förlossning där man blöder och skriker och bajsar och svettas och svär känns inte som min grej. Milt uttryckt. Hur mycket ni än säger emot.

Det finns ju en liten, mikroskopisk, chans att jag hinner bli omvänd under de här 86 dagarna. Kanske (mer troligt)
skulle jag också kunna arbeta upp en ilska mot min egna oerhörda störtlöjlighet i frågan som i slutänden gör att jag ändå klarar förlossningen på rent raseri. Alternativt får jag be om allt knark de har på sjukhuset, föda fram ungen och aldrig mer prata om saken. ELLER – så får jag bråka mig till ett kejsarsnitt. Alla tre senaste alternativen känns tillräckligt jobbiga för att jag ska vilja börja gråta. Och så börjar jag tvångsmässigt diska/städa/blogga/you name it istället. Och så går en dag till på räknaren.

Gulp.

Det var väl mest det.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Hej! Jag tror att ALLA är livrädda för förlossningen, man kan ju inte föreställa sig hur det kommer att bli. Jag var livrädd även andra gången jag var gravid, trots att jag verkligen tyckte det var skithäftigt att föda!!
Men det går bra, och ungen kommer ut..
Och det positiva med all smärtan, är att man bryr sig absolut inte det minsta om småsaker som att man kräks eller bajsar på sig...
Tack för en sjukt rolig blogg!

Carin sa...

Jag ska inte säga ett ord om urkraft, jag ville bara säga att jag läst vad du skriver och fattar dilemmat och känner med dig. När jag väntade mitt första barn fick jag gå och prata med en psykolog för att jag var så helvetes rädd för förlossningen. Jag tror inte att samtalen hjälpte men det konstiga var att när det började närma sig så försvann rädslan av sig själv (säkert nåt hormonellt). Så är det säkert inte för alla men faktum är att det händer nåt psykiskt månaden innan. Man blir lugn och hetsar inte upp sig så lätt. Jag lovar inte att allt ska gå lätt och att du ska sluta vara rädd, men chansen finns där, det var bara det jag ville säga. Kram!
(jag har tre barn så jag överlevde)

Anonym sa...

Jag säger som Hilmer i den fantastiska dokumentären om honom:- Det ordnar sig!

Anonym sa...

Ont? Vaddå? näää..
Tre månader efter min andra förlossning och jag har totalt glömt bort smärtan som jag denna gång bestämde mig för att minnas för alltid, så att jag inte skulle få för mig att vilja ha fler barn. Och vad händer..? BORTA. Minnet alltså. helt väck. Och istället romantiserar man. Kroppen är allt bra finurlig. hmprf..
Angående häftigheten. Klart att alla dina vänner vill säga att det häftiga överväger smärtan (för det är ju så liksom typ). Klart din dummer!:) Men vad vill du egentligen höra?

Anonym sa...

Jag kan tipsa om att gå en profylaxkurs. Jo, det är skitfjantigt att sitta och flåsa i grupp men den största behållningen var att den satte fart på den mentala förberedelsen Det var först då jag och min kille började prata om vad det var som skulle hända och vi började se fram emot förlossningen.

För oss var det världens kick att få uppleva något så coolt tillsammans, ta mig tusan, vi var bäst helt enkelt!

Definitivt preggo sa...

Vad söta ni är allihop! Och JAG VET INTE, Josefin, vad jag vill höra. Att jag kommer att ändra mig innan det är dags? Att man helt automatiskt slutar vara livrädd och tycker det här med förlossningar verkar toppen när det börjar närma sig? Jag veeeeeeet inte vad ni ska säga för att jag ska bli nöjd. Jag vill nog bara gnälla.

Klart ni ska säga att det var fantastiskt om ni tycker det. Bara jag inte måste tycka samma.

Anonym sa...

Klart du inte måste tycka samma nu; att det är häftigt, underbart, coolt, konstigt, spännande och allt det där. Men jag kan ge mig på att du kommer att tycka det senare iaf när det börjar närma sig sommar precis som Josefin skrev. Jag vet att ni kommer att vara bäst oavsett vad du säger nu! så det så.
Kram

Minna sa...

När man vart gravid i nio månader... då är man så jävla less på det så då längtar man till förlossningen.

Anonym sa...

Jag skulle skriva exakt det Minna skrev. Satsa på att gå ett par dagar över tiden och jag lovar - du gör vad sjutton som helst för att få ut ungen. Med eller utan någon sabla urkraft.