Oerhört konstigt påhitt egentligen, det här med att gå på profylaxkurs och sitta och öva på att andas (och krysta!) i grupp. Jag borde rimligtvis ha hatat varje sekund. Men istället köper jag varenda ord kursledaren säger, och tycker kursen är apfestlig. Vad kan jag säga? Man blir uppenbarligen ett nutcase av att ha ett barn i magen.
So far: Väldigt lite hippiesnack. Noll delfiner, noll urkrafter, noll magdanser. Eller okej, hon kanske fick in ett liiiitet liiiitet "Jag tänkte mig att varje värk var en havsvåg, och jag var stranden som följde vågens rörelser" där någonstans, men jag lyssnade inte så noga just då.
Idag har jag blåmärken på insidan av armen efter att min kille har nypt mig upprepade gånger i skinnet för att kontrollera så jag kan sköta min mellanandning även under smärta. Det kunde jag. Och jag drömde att förlossningen gick jättelätt och att jag inte var rädd ett dugg, bara proffsig, och när bebisen kom ut var det en liten tjej med ljust fjunigt hår på huvudet.
Ahhh, profylax, I love you.
Det är så man får lust att tända rökelse för att fira.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åååh rökelse, jag kommer. Vilket engagemang Gustav!!
I told you! Profylax är good stuff alltså...
Jag gillade också profylaxkursen jättemycket. Men har ännu inte hunnit testa tekniken i praktiken. Återkommer när jag kan ge ett betyg på riktigt!
Skicka en kommentar