Har börjat inse så sakteliga att vi (som i jag och min kille) i och med den här bebisgrejen har klampat in på ett helt nytt minerat område när det kommer till mars/venus, blått/rosa, kille/tjej. Jag var rätt förberedd på att det skulle vara så när det kommer till själva barnet i fråga. De vattentäta skotten mellan den rosa tjejavdelningen och den blå killavdelningen har jag liksom tänkt på i förhand. Men jag hade inte riktigt reflekterat över hur ohyggligt mycket det skulle spilla över på oss också.
Hej blåögd!
De senaste sju månaderna har jag pratat bebisar med i stort sett alla jag mött. Jag har fått fem miljarder frågor. Fem miljarder kommentarer. Fem miljarder berättelser. Fem miljarder tips. Fem miljarder åsikter. Fem miljarder omtankar. Fem miljarder av allt som är bebisrelaterat, när man tänker på det.
På samma tid har min kille inkasserat några grattis, tror jag. Och en och annan fråga, kanske.
Och jo, ja, ungen ligger ju uppenbarligen i min livmoder och växer.
Men annars vill jag minnas att vi har varit två om det här hittills.
Gustav kan således lika gärna svara på alla frågor om barnets kön, barnets namn, barnets prylar, barnets kläder, barnets framtid, barnets whatever. Är ungefär lika intresserad som jag av att inkassera tipsen, berättelserna, kommentarerna, omtankarna, åsikterna. Ska vara hemma lika länge, läsa lika många sagor, byta lika många blöjor, rulla lika mycket vagn har vi tänkt. Ändå får han stå bredvid som någon slags bonusperson som inte spelar så stor roll i sammanhanget. Lite som när jag skulle köpa en dator och hade med mig Gustav i butiken och expediten bara pratade med Gustav hela tiden, som om jag var liiiiite, liiiite utvecklingsstörd och ändå inte förstod mig på samtalsämnet. Fast omvänt.
Och då har barnet inte ens tittat ut ännu.
Kan bli en oerhört intressant upplevelse det här.
Intressant och blodtrycksförhöjande.
Mest blodtrycksförhöjande, tror jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja visst är det konstigt? Man kan dra en liten parallell här: Ingen går ju omkring och klappar killarna på pungen, trots att det finns miljarder små potentiella bebisar där inne, men i samma ögonblick man berättar att man är gravid så är magen allmän egendom att klappa på, och det är BARA du som kan svara på alla frågor. Suck, folk är så konstiga! Fast värre blir det, när svärmor (eller nån annan) försöker mata ens elvamånaders med glass, sen tittar på en (fast sambon - hennes son) sitter bredvid och säger "Nej, du får väl inte för mamma!" WHAT? Vi är två föräldrar som är helt överens om att ungen inte ska ha några sötsaker, men det är MAMMA som är tråkig och ogin för att lillungen inte får glass... *mutter*
Usch, det är så tråkigt när det är sådär... Tycker barnmorskor och dyl är riktigt usla på att få män att känna sig delaktiga. Min man hade dock ständigt diskussioner med allt och alla om barn, graviditeter, prylar och liknande när vi väntade bebis precis, så det finns hopp. Honom överöste folk med tips och annat. Jag kände däremot att det alltför sällan var någon som ville prata bebis. Så det finns ändå hopp! Lycka till med bebisen och tack för en riktigt bra gravvoblogg.
Apropå det Johanna skrev.
Min svärmor kommenterar alltid på det sättet! Typ:
- Oj, har mamma tagit på dig lite trånga byxor idag.
Eller:
- Nu får nog mamma köpa ett par skor till dig snart.
Ööööhhh? Tycker de verkligen att deras söner inte har med saken att göra?
Skicka en kommentar