Vi pausar här i några år, va?

ADJÖ DÅ

Ärligt talat, hör ni.
En gravidblogg bygger onekligen ganska mycket på att den som skriver ska vara gravid.
Och det är jag faktiskt inte längre (även om det är MYCKET svårt att tro när man tittar på min arma kropp).
Så - hej på er!
Ni hittar mig i fortsättningen på onekligen.

FÖRLOSSNINGEN

Så här med en veckas distans kan jag nog konstatera att det var en ganska bra förlossning, trots allt. Ungen kom ju ut. Jag dog inte. Och nu mår jag ganska bra, om än fortfarande med inställningen att det är ganska överskattat att sitta ner.

Bäst:

• Epiduralbedövningen. Epidural kan mycket väl vara guds gåva till mänskligheten. Jag ville gifta mig med läkaren som gav mig den. Och äta epidural på bröllopet, typ.
• Min kille. Som visste exakt vad han skulle säga och göra för att jag inte skulle freaka ur. Inte en enda gång kände jag behovet att skrika på honom eller slänga ur mig elakheter som det heter att man brukar vilja. Jag ville mest gifta mig med honom för att han var så fin.
  
• Att jag inte fick panik och blev rädd en enda gång. Jag kände mig ganska mycket som mig själv genom hela processen.
  
• Att min kropp inte kändes så oerhört pinsam som jag fruktat. Jag höll i och för sig krampaktigt i en spypåse under hela tiden ifall jag skulle behöva kaskadkräkas, men det gjorde jag inte. Jag är rätt säker på att jag inte vrålade eller bajsade speciellt mycket heller. Duktig kropp.
• Bebisen som kom ut. Duh!
  

Sämst:

• Sugklockan som avslutade hela förlossningen. Jag har i och för sig inget att jämföra med, men att bli förlöst med sugklocka är inte bekvämt. Alls.
• Att jag glömde bort hur man kissar, och fortfarande inte riktigt kommer ihåg det. Kateter i tre dagar inte heller så kul.
• Att hela förloppet stannade upp i en halv evighet när jag tyckte att allt var i stort sett klart, bara själva utploppandet av unge kvar. Då bara: Näe. Vi kör värkar med apstarka krystimpulser i fem timmar till innan du är klar. Det var ganska långa timmar.

I efterhand: Vill jag inte direkt knäböja och skrika LIVETS MIRAKEL, och prisa kroppens urkraft. Det var inte jättehäftigt, det tycker jag inte. Och jag känner mig inte jättepeppad på att göra om alltihop i brådrasket. Men å andra sidan är jag inte traumatiserad heller. Det var ungefär som jag hade trott att det skulle vara. Och det kom ut en perfekt liten bebis till slut som ligger och sover bredvid mig i soffan nu med fjunigt hår och pytteliten näsa.

Lätt värt det.

RUFUS IT IS

Nu är det spikat och klart: Han heter Rufus!
Rufus Arvid Olle Bjärbo.
Hittills har han ungefär två intressen i livet.
Det ena är att sova. Det andra är att äta.
Klart man måste få ett djurnamn när man beter sig på det sättet.

KOWABONGA!

Definitivt preggo ger: En splitterny Turtle.
Klockan 23.47 kom han skrikandes upp på min mage, med världens minsta naglar och blond kalufs på huvudet. Nu ligger han och hickar i sitt lapptäcke mellan oss på SöS, och jag vet inte, är det verkligen meningen att man ska sova nu? Jag tror jag ägnar natten åt att vara bebishög istället.

ACTION!

Tolv dagar senare än beräknat sitter jag äntligen här i soffan med mina efterlängtade och eh... så lagom härliga värkar. Jag roar mig med att ge mig själv elektriska stötar med en tens-apparat. Det är kul. Snart ska jag gå över på det där med sittandet i duschen. Ska också bli kul.

Resten av processen: Försöka nästla mig in på ett fullbelagt SöS (har redan fått åka en vända till Karolinska när vattnet gick för att SöS var fullt), vrida mig i dödsplågor och krysta fram själva bebisen under skrik och gråt och tandagnisslan ska kanske inte bli exakt lika kul. Men ändå: Ganska peppad.

Själva bebisen känns liksom som en ganska bra morot i sammanhanget.

BF+11

Nu har jag varit på sjukhuset och blivit undersökt. Oerhört festligt! All time high på festlighetsskalan var ctg-kurvan som mätte bebisens hjärtljud och mina sammandragningar. Eller ja, egentligen var det kanske min kille som var det festliga i sammanhanget. Han var som värsta sportcoachen vid mätaren.

- Den där sammandragningen var rätt medelmåttig, hörru. Kom igeeeen.
- Så ja. Lite bättre nu.
- Oj, shit! Nu snackar vi! Det där var nytt rekord!
- WOW! Mätaren goes wild! Bästa sammandragningen jag sett idag.

Själv känner jag mig ganska clueless i de här sammanhangen. På ett ungefär:
Läkaren: - Känner du av alla de här sammandragningarna?
Jag: - Eh, vilka sammandragningar?

Tydligen ser allt i alla fall väldigt bra ut. Om läkaren fick gissa (och det fick hon) kommer förlossningen starta av sig själv snart. Och om den inte gör det sätter de igång den på lördag. Dit är det fyra dagar. Fyra dagar är inte så länge, när man tänker på det. Det är det faktiskt inte.

BF+10

Av outgrundlig anledning finns det speciellt ett skede i förlossningen som jag ser fram emot med oerhört stor förtjusning. Man skulle kunna anta att det var själva slutmålet: Ta emot den skrynkliga bebisen på magen. Men icke då! Så långt kan jag inte tänka. Lägger istället all min energi på att se fram emot värkarbetet hemma. Mer specifikt: "Ta gärna en lång, varm dusch. Men stå inte i duschen, då blir du trött. Ta in en pall och sitt ner under vattenstrålen." Sitta på en pall i duschen låter faktiskt freakin fantastiskt. Kan knappt vänta.

Därför känner jag mig dagen till ära en smula stressad över det faktum att Turtle närmar sig deadline. Imorgon ska jag till sjukhuset för att bli undersökt och få ett datum för igångsättning.
Plus med igångsättning = skrynklig bebis på magen innan veckan är över.
Minus med igångsättning = inget sitta på pall i duschen i hemmets lugna vrå.
Och då har jag inte ens börjat googla på igångsättningsskräckhistorier ännu.
Kan bli upplyftande, det här.

Alltså: DEADLINE, TURTLE!
Det är sådana man inte missar.
Fatta!

BF+9

Jaha, så var det söndag.
Säkert tänker ungen helga vilodagen och ligga där inne och chilla hela det här dygnet också.
Ett himla sätt.
Jag känner mig både ledsen och besviken.

BF+8

Vaknar och sätter mig förbannad upp i sängen. Killen tittar oroligt på mig.
"Hur mår du?"
"Bra" säger jag tjurigt.
"Men det är väl bra att du mår bra?"
"Nej, det är VÄRDELÖST att jag mår bra. Jag vill vrida mig i plågor!"

BF+7

Jaha, så bebisen har FÖRSVUNNIT från bebisräknaren! Ungefär som i en mardröm jag drömde inatt. Plötsligt var magen borta, och bebisen var försvunnen. Jag letade till och med under sängen, men inte ens där fanns den. När jag vaknade blev jag skitlycklig över att magen var kvar. Då vet jag i alla fall var ungen håller hus.
Ser det hur som helst som ett tecken - nu ryker den där bebisräknaren.

Idag bakar jag bullar, lyssnar på Orup och sjunger med högt i alla låtar.
Driver inte det ut bebisen så blir jag nästan orolig på allvar.

BF+6

Crap! Jag nappade direkt på den kreativa idén om att "Föda barn" idag nu när schemat var så tomt. Mycket bra plan, där, bloggläsare!
Men nappade min kropp på samma sak?
Icke.
Kroppen bara: Nä, orka. Jag sover extra länge istället.

Gårdagens sms:
"Du måste ha en comfy jäkla livmoder du."
Antingen är det sant, eller så går jag och bär på en väldigt konservativ unge som hatar förändringar.
Oklart vilket.

GE MIG EN PLAN

Mitt liv (läs: mitt humör) hänger för tillfället väldigt mycket på att jag har någon slags plan för dagen när jag vaknar. Utan plan kan det hända att jag lägger mig platt på golvet och skriker för att jag är så otålig. Att vänta är att dö en smula. Typ.

I måndags hade jag till exempel planen: Fotoalbum.
I tisdags var planen: Pyssel och pynt.
Idag: Barnmorska och scones.

Men nu, nu är planerna i mitt huvud slut, och resten av veckan är skrämmande tom på aktiviteter. Jag fruktar ett sammanbrott utan dess like framåt lunch i morgon. Så kan vi inte ha det, gott folk.

Jag.
Måste.
Ha.
En.
Plan.

Tips?

BF+5

Idag var jag på sista besöket hos barnmorskan. Som grande finale på sin oerhörda uppmärksamhetskampanj och känsla för att få en att känna sig speciell och alldeles särskild klämde hon i med ett: "Är det här ditt första barn, eller?"
Jag kände mig inte jättenostalgisk och sorgsen direkt när jag gick därifrån.
Nästa kontakt jag har med bebismänniskor är med barnmorskorna på Södersjukhuset.
Det känns som om de har ganska bra förutsättningar att slå mig med häpnad.

BF+4

"De flesta förlossningar börjar på natten" står det överallt.
Vilket givetvis får som följd att jag numera hoppfullt skuttar (eh, läs: vältrar mig oerhört ograciöst) i säng på kvällarna och tänker "I natt! I natt kommer det nog att sätta igång! För nu känns magen ganska weird och jag har sammandragningar mest hela tiden och gör det inte liiiiite liiiiite ont ner mot ljumskarna också?"

Och sedan vaknar jag på morgonen och det har inte hänt ett dyft.
Envisa unge, vi längtar liksom efter dig.
FATTA!

BF+3

Idag är det den 12 januari. Det är visst samma dag som jag gissat att det ska komma en bebis hit. Tillåt mig tvivla, så här i efterhand. Idag gissar jag istället att den 12 januari är dagen då jag påbörjar den mödosamma processen att sätta in fem miljarder bilder i fotoalbum. Kanske går jag till affären också, om jag hinner innan mörkret faller. Kanske inte.

Det är förresten lag på att påbörja fotoalbum när man är gravid, har jag förstått. Gravidhormonerna som som styr hjärnan på alla gravida kan tydligen inte tänka på annat än fotoalbum. Det är sant. "Oh oh, bebis på väg!" tänker hjärnan. "Måste. Fixa. Fotoalbum. Eller. Dö." Det står till och med listat i handböckerna som tips på lugna aktiviteter att syssla med när man väntar på att värkarna ska sätta igång. "Sätt in foton i album, baka något, laga mat och frys in eller se en mysig film" står det.

Sir, yes sir! skriker jag åt det och plockar fram saxen och klistret.
Här ska pysslas.

BF+2

Nähä, gå på fest funkade inte som utdrivningsmetod.
Men det var onekligen väldigt roligt och dramatiskt att få svara IGÅR, FAKTISKT, när man fick frågan om när det var dags. "Igggååårr, sssa du?" började festfolket stamma. Sedan flackade lite nervöst med blicken och scannade av lägenheten på rena handdukar.
Verkligen synd att vattnet inte gick.
Det hade varit en partyhöjare, känner jag.

BF+1

Igår kom jag på mig själv med att skriva följande ordkombination i ett mejl:
"Hoppas på lite härliga värkar snart."
Värsta kommandosoldat-inställningen i jämförelse med hur det var för några månader sedan, får man ändå säga. Men något vidare resultat verkar den här nya approachen ändå inte ge direkt.
Ikväll tänker jag gå på fest i ren trots.
Sug på den du, Turtle!

BERÄKNAT FÖRLOSSNINGSDATUM

Det sägs att det är idag det ska ske. Den 9 januari är dagen då Turtle borde se dagens ljus enligt alla beräkningar. Åt det säger jag: SÄÄÄKERT! Tror jag så mycket jag vill på.

Min kropp visar inte minsta tillstymmelse till att vilja fixa fram den här ungen i brådrasket, direkt. Hur mycket jag än känner efter så känner jag ingen berömd "molande mensvärk". Istället verkar kroppen ha bestämt sig för att sova helt sjukt mycket, dagen till ära. I och för sig oerhört tacksamt, eftersom jag inte kunnat sova de senaste fem nätterna.

I natt: 14 timmars sömn, utan minsta problem.
Nu: Frukost.

DET ULTIMATA GOSEDJURET

När jag föddes och låg på BB fick jag en gosedjurshund i present. Han heter Ludde, och är (28,5 år senare) fortfarande en av de största kärlekarna i mitt liv. I smyg bor han på min huvudkudde fortfarande (men säg det inte till någon, för jag är vuxen nu och vuxna sover inte med gosedjur). Vid det här laget har Ludde tappat sina plastögon och sin plastnos, fått ny päls, ny stoppning, och ligger ofta inne för operation. Jag skojar inte, han har typ sytt fler stygn än Börje Salming gjorde under hela sin hockeykarriär.

Och det kan hända att jag överdriver Luddes betydelse en smula, men jag tror han står för ungefär... 80-90% av min grundtrygghet här i livet. Så länge Ludde finns är allt lugnt och fint på jorden. Så är det. Och eh, klart som korvspad då att man vill ge något liknande till sin egen unge när man nu ändå är i stånd att skaffa en! (Märk väl: LIKNANDE. Ni trodde väl inte att ungen skulle kunna komma här och roffa åt sig Ludde himself? Jag är både snäll, givmild och beredd att offra en del för mitt blivande barn, men där går sannerligen ändå gränsen).

Anyhow, vi har vi letat efter det ultimata gosedjuret i månaders tid vid det här laget. Alla andra inköp har bleknat i jämförelse. Vagn, skötbord, kläder, blöjor, PAH! Det är gosedjuret som är det viktigaste för barnets uppväxt. Det fattar man ju. Ju längre tiden har gått, desto mer desperata har vi blivit. FÖR ALLTSÅ, VARFÖR FINNS DET INGA GOSEDJUR SOM HÅLLER MÅTTET, NU FÖR TIDEN? VART ÄR VÄRLDEN PÅ VÄG?

Kära gosedjurtillverkare, skärp er! Nu fixar ni fram ett gosedjur som är perfekt stort (går ner i en ryggsäck, men rejäl nog att hålla i när det åskar), perfekt mjukt, perfekt gulligt, perfekt tungt och OBS! har perfekt gosiga öron. Och inga himla katter eller fiskar eller giraffer eller så, det ska vara en hund eller möjligtvis en kanin. Capice? Jag börjar få panik. Mitt blivande barns hela uppväxt står på spel här.

/nojig_80

P.S. Säg det inte. Jag vet att ungen väljer själv och säkert inte alls kommer att intressera sig för gosdejuret vi trycker upp under näsan på honom/henne. Men det spelar ingen roll. Det måste ändå finnas där, UTIFALL. Okej?

VECKA 40

En imponerande syn som möter en varje gång man går förbi spegeln nu för tiden, alltså! Jag fattar inte hur man frivilligt kan välja att ligga kvar där inne, helt ihopknölad. Men, men, det är mycket annat jag inte fattar också, så det behöver inte betyda något. Det här med pension, till exempel. Eller varför försäkringskassan inte skickar någon slags lapp där det står typ: Nu har vi tittat på din ansökan om föräldrapenning sedan i oktober, här är beskedet och din utbetalningsplan, puss och kram - FK. Ska man gissa sig till när pengarna kommer, eller? Hålla tummarna och hoppas på vinst någon gång framåt våren?

Roligare att spela på chokladhjul på Liseberg i så fall. Fatta statusen när man vinner storvinsten och kommer hem med en sådan där gigantisk schweizernötchoklad som är över en meter lång!

MYCKET VIKTIG MÄNNISKA

Okej, nu börjar jag tro att min barnmorska är dum på riktigt. Idag klämde hon mig jättehårt på magen IGEN och mumlade något jag inte riktigt förstod. Sedan sa hon, IGEN, att hon inte riktigt kunde känna hur Turtle låg.

- Vi kanske skulle göra ett extra ultraljud på dig.
- Men... det gjorde du ju för en vecka sedan?
- Gjorde jag?
- Ja. Och sedan sa du att det såg HELT OKEJ ut.
- Jaha. Ja, men då så!

Märkligt. Jag tycker liksom det verkar som att min barnmorska inte riktigt har förstått det här med att jag och min bebis är lite extra viktiga och speciella om man jämför med alla andra i världen, och borde behandlas lite mer som de VIP-personer vi faktiskt är. Inte en enda gång har hon rullat ut röda mattan när vi anlänt, till exempel. Inte en enda gång har jag blivit hämtad av en vit limousin inför mitt inbokade besök. Eller (för den delen) blivit igenkänd och ihågkommen från en vecka till en annan.

Jag har hört om folk som känner sig kära i sin barnmorska, och vill adoptera dem och ha dem på en liten, liten hylla i hemmet mest hela tiden. Låt mig säga så här: Liiiite svårt att förstå den känslan för tillfället. Lite.

NAMNET, DET SATANS NAMNET

Det är tre dagar kvar till beräknad bebisankomst nu. Man skulle kunna tycka att de senaste nio månaderna borde ha varit tidsrymd nog för oss att komma överens om bra namn på det blivande barnet i hushållet. Det skulle man. Men det vore synd om man antog det, för man skulle ha fel.

Jo, tjejnamn vet vi.
Det är om det blir en kille som det blir knivigare.
Hur stor är chansen att barnet kommer ut med en post-it lapp i pannan med namnet förtryckt på?
Jättestor va?
Tääääänkte väl.

Vad tror ni Turtle heter om Turtle levereras med snopp?

Reglerna är att det inte får gå att koppla till någon Astrid Lindgren-figur, inte får vara allt för bibliskt, och inte får vara allt för vanligt. Och det ska helst gå att säga på småländska också. SHOOT!

GRÄNSEN

Och där! någonstans tror jag att jag slutligen passerade gränsen.
Nu är jag trött på det här med att vara gravid.

Det enda mitt liv går ut på för tillfället är att vara konstant täppt i näsan, ha konstant ont i ryggen, frätas sönder inifrån av halsbränna, förfasas över mina svullna fötter, inte kunna gå ordentligt, absolut inte kunna sova ordentligt och eh... jag vet inte om det märks men: absolut inte kunna hålla humöret på topp heller.

Komsi, komsi bebis!
Jag lovar - det är festligare utanför livmodern än inuti.
Rymligare också.

BLIR DET NÅN ÄNDRING SÄGER JAG TILL

Nu börjar telefonsamtalen och sms:en trilla in med allt jämnare mellanrum. Ungefär tusen gånger om dagen svarar jag nej, nej, ja då på följande frågor:

NÅGON BEBIS ÄNNU?
ÄR DU PÅ BB?
MÅR NI BRA?

Å ena sidan: Det är väldigt, väldigt fint att folk hör av sig. Det är det verkligen.
Å andra sidan: Jag kommer få förslitningsskador och frossbrytningar av allt smsande snart.

För eh, det kan ta tre veckor till det här, gott folk. Chill, för bövelen! Chill!
Det är inte så att jag kommer glömma tala om för er när bebisen har kommit direkt.
Tro mig, ni har att göra med en internetberoende bloggfanatiker här. Överst på listan över saker som ska packas i BB-väskan står dator och trådlöst bredband, typ. Sedan följer mobil, mobilladdare, kamera, kameraladdare och kamerasladd tätt därpå. Jag kommer behöva ha en liten extra minibuss med mig till BB för alla tekniska prylar, bara. Och ni, ni kommer vara så trötta på mitt bebisrapporterande att ni vill döda mig innan jag är klar.
Så, lugn och fin nu. Andas.
Jag säger till, okej?

NOVALUCOL

Jag undrar lite om min barnmorska vet vad hon pratade om när hon sa att det inte fanns några restriktioner kring hur mycket halsbrännetabletter man får äta som gravid. Idag kom min kille hem med ett nytt 100-pack Novalucol till mig. Jag kastade mig över det som om det vore knark i det och jag behövde en fix omedelbart för att inte klösa ögonen ur mig.

- Vet du vad det här betyder?
- Nej.
- Att jag snart har ätit 600 sådana här tabletter.

Och då räknar jag inte ens de hundratals Gaviscontabletterna jag åt innan jag insåg att de var så äckliga att jag skulle döden dö om jag var tvungen att intaga en endaste till och gick över på Novalucol istället.

Halsbrännetablettstilvverkarna måste verkligen älska mig alltså.
Men det är i och för sig okej.
Kärleken är ömsesidig.

KLUMPFOTEN

Ärligt alltså, vem behöver definierade fotleder och sådant tjafs?
2009 är året då det blir inne med vedträn till fötter och anklar, så svullna att det sticker i dem när man går på dem.
Därtill prinskorvstår.

Kom ihåg var ni hörde det först.