GRATTIS ALLA MJÖLKBÖNDER

Man tycker ju att jag (som fullblodsproffs på det här med halsbränna) borde veta bättre än att hälla i mig en kopp kaffe och äta en freaking apelsin som frukost. Men vet jag bättre? Tydligen inte. Så här sitter jag och blir sönderfrätt inifrån mitt på blanka tisdagen. Kul det!

Hittills uppe i tre paket Novalucol under den här graviditeten. Förra gången landade jag på den nätta summan av ungefär 700 tabletter sammanlagt. Ett rekord så gott som något att försöka klå.

Kanske dags att börja äta bara basisk föda igen då?
Sveriges alla mjölkbönder bara: Moahaha! och skrattar hela vägen till banken.

JO BEBIS

Försöker då och då förklara för nästan två-åringen i familjen att han snart ska bli storebror. Det går så där. I morse sa jag: "Vet du vad jag har i magen, Rufus? En bebis!".

Då knäppte Rufus upp min kofta, tittade noga på min mage, tittade på mig som om jag var galen och knäppte koftan igen.

"Näe bebis" sa han sedan.
"Jo, du ska faktiskt bli storebror snart."
"Näe stobror."
"Jo, i vår kommer det en bebis och ska bo hos oss."
"Näe bo."
"Nähä, nej. Var ska bebisen bo då, tycker du?"
"Dagis?"

MMM... RESÅR.

Dagens inköp: Byxor med resår ända upp till brösten.
Så. Oerhört. Hett. Va.
Kan knappt vänta på att få kränga på mig dem imorgon.

ETT SÅDANT DÄR INLÄGG SOM JAG (OCH NI) KOMMER HÅNSKRATTA ÅT INOM EN SNAR FRAMTID

Annan underlig grej som barnmorskan sa: "Jaha. Hittills har du alltså gått upp ett halvt kilo i vikt." 20 veckor - ett halvt kilo. Ett halvt?!? Det är nästan samma sak som ingenting, det. Skumtomtar kan sannerligen inte väga speciellt mycket, alltså.

(Eller så tycker bara min kropp att det räcker fint med att götta sig i de härliga extrakilona som Rufus lämnade efter sig och som jag vårdat så ömt sedan han föddes. Så kan det också vara. Känns ju i så fall ovanligt klyftigt tänkt av min kropp. Den är annars inte direkt känd för att vara någon Einstein på området.)

Skulle kännas fint om det fortsatte i ungefär den här takten, tycker jag. Ett halvt kilo var tjugonde vecka. Lagom. Då kan jag skutta iväg från BB i maj smalare än någonsin förr och bli en sådan där som rasar i vikt efter förlossningen och måste hetsäta godis för att inte försvinna från jordens yta. Det hade varit en upplevelse.

Ska vi säga att vi siktar på det, kroppen?

Bra.

HALVVÄGS!

20 veckors preggotid - check!
Bara ungefär lika många kvar då.
Esterbans ETA är satt till 3 maj, men jag räknar kallt med att gå över tiden.
(Min egen födelsedag, 12 maj, känns till exempel som om den ligger rysligt pyrt till. Det är okej. 12 maj är lite av ett favoritdatum, faktiskt. Syrenerna brukar blommar och folk är extra snälla. Plus att man får tårta. Blir fint det. Tårta på BB!)
Idag när jag var hos barnmorskan frågade hon om jag hade bestämt vilket sjukhus jag ville föda på. Min spontana reaktion på det: "Eh, föda? Nej, herregud, det har jag verkligen inte tänkt på!"
Kanske jag borde göra en vacker dag.
Eller så väntar jag en stund till.
Det finns ju trevligare saker att tänka på än att ligga och vrida sig i plågor på en brits, menar jag.

TVÅ ÄR SÅ HIMLA MÅNGA

Det här med att vi snart ska ha TVÅ barn istället för ETT, det tycks mig allt som oftast lite småcrazy faktiskt. Allt som oftast = till exempel när Rufus bryter ihop i hallen för att man försöker ta på honom overallen. Eller när han inte somnar förrän efter tjugotredje vändan vid sängen och sjuhundraandra godnattvisan. Eller mitt i nätterna, när han vill upp och se på Bolibompa och gastar som besatt för att han inte får det. Eller egentligen lite när som helst, faktiskt. Då undrar jag hur i hela världen det ens är möjligt att ta hand om fler barn utan att dö en smula själv på kuppen. Och om vi fattat det allra minsta vad vi gett oss in på.

(Och jo, jag vet. Förr i tiden hade folk i snitt nitton barn per hushåll, och man hörde dem aldrig klaga. Så jag borde egentligen bara hålla tyst, snyta mig och skaffa ett ordenligt jobb. Ska kanske göra det en vacker dag. Får se lite.)

Hur som helst - det är tacksamt med stunder som den här för framtidstron. Vi vaktar inte bara vårt eget barn, utan barnets bästa kompis idag. Två tvååringar har således sprungit runt, runt, runt i lägenheten och hållit låda för full hals hela kvällen. Och nu sover de! Och allt är tyst! Och jag lever! Och inget har gått sönder! Och inget av barnen har skadat sig! Och grannarna har inte ringt polisen! (Hoppas jag.)

Det kanske kan gå det här, trots allt.

TITTA, JAG ÄR VAKEN!

Jag har inte varit pigg den här hösten, det kan man verkligen inte säga.
Till exempel har jag tjuvsovit på toaletten på jobbet vid fler än ett tillfälle.
Och vid skrivbordet.
Och på tunnelbanan.
Och typ överallt där jag stått/suttit still i mer än en minut, när jag tänker närmare på det.

En gång försökte jag introducera leken "vi ligger här och låtsas att vi sover" för Rufus. Det gick sådär. Eller ja, först gick det bra. Vi la oss ner, drog täcket över oss, och jag somnade. Då blev han sur, och drämde ett trätåg i huvudet på mig och skrek VAKA, MAMMA! på högsta volym. Det gjorde rätt ont. Nu för tiden får jag inte ens luta huvudet tillbaka i soffan förrän han är där och sliter i mig. NÄE SOVA! VAKA, MAMMA! VAAAAAKA!

Men så den här veckan plötsligt: Se bara!
Vaken till halv tolv på kvällarna FYRA DAGAR I RAD.
Känns lite som ett mirakel, faktiskt.
På "gå på vattnet"-nivå, minst.
I love it.

ÄLSKA EKENS MVC!

Förra gången jag var gravid gick jag på Mama Mia mödravård på Götgatan hos en barnmorska som aldrig kom ihåg mitt namn, som aldrig kom ihåg om jag hade barn sedan innan, som aldrig kom ihåg vilka undersökningar hon gjort eller inte (man hade kunnat tycka att hon kunde skumläsa journalen lite för att underlätta för sig själv, men nä) och som dessutom var rätt nonchalant och osnäll i övrigt också.

Nu går jag på Ekens MVC. Det är (än så länge) som ett freaking himmelrike i jämförelse. Alla är så snälla! Och förklarar så fint! Och kommer ihåg så bra! När vi var på ultraljud i förra veckan blev både jag och barnets far så upp över öronen kära i ultraljudstjejen att vi inte kunde prata med henne utan att fnittra lite. Typ som när Rufus föddes och vi blev besatta av en av barnmorskorna på BB och bara *kollade upp henne på facebook*, *försökte para ihop henne med alla singlar vi känner* *planerade parmiddagar och gemensamt julfirande*.

Nu när jag tänker på det - kanske kan vi helt enkelt bara låta årets hela julfirande gå av stapeln på Ekens MVC? Jag, Gustav, Rufus och alla som jobbar där. Det skulle kännas mycket mysigt, tycker jag. Alla skulle kunna ha mjuka raggsockor, glada leenden och frid i blicken. Och personalen skulle få skitmånga paket av tomten för att de inte gjort något annat än gott hela året. Fint det vore!

PERSONLIG ASSISTENT?

Jag vill minnas att jag avskaffade det här med att böja mig ner ungefär halvvägs in i graviditeten förra gången. Efter dagens tjugo minuter långa påklädningskrig med Rufus undrar jag därför: Vem tänker sköta allt sådant sedan, när jag vägrar böja mig längre?

Herregud, som om det inte räckte med att man måste klä på sig själv grejer varenda dag, fast man ser ful ut i allt.

PREGGORYGGENS ÅTERKOMST

Igår var jag på konsert och stod och trängdes på ett hårt konsertgolv i... säg två och en halv timme.
Idag har jag så ont i ryggen att jag haltar som en skadeskjuten... säg älg.

Ocoolt.

FÖRSTA GÅNGEN VS. ANDRA GÅNGEN

På många sätt är det exakt samma grej att vara gravid för andra gången som för första, har jag märkt.

Jag mår likadant (dvs jättebra, förutom halsbränna och ont i ryggen). Förbereder mig mentalt på samma sätt (dvs snöar in på extremt praktiska saker såsom barnvagnar, barnkläder och barnsängar för att allt det andra inte går att greppa ännu). Tycker att det är lika obegripligt (dvs EN MÄNNISKA?!? I MIN MAGE?!? NÄ, NU SKÄMTAR NI MED MIG APRILLO!). Och så har jag gått igenom tvättmaskinskrisen (dvs önskar mig en i julklapp) och byta lägenhetskrisen (dvs skickade precis in bytespapprena) med kuslig precision i upprepningen. För att inte tala om julmusten! Shit la mama vad gott det är med julmust. Den här preggovintern också.

På andra sätt är det verkligen en helt annan grej att vara gravid för andra gången som för första, har jag också märkt. (Jag märker så mycket, märker ni det?)

Första gången tänkte jag till exempel i det närmaste inte på något annat än att jag var gravid. Tre gånger om dagen surfade jag in på vårdguiden (och gravid.se) (och alla andra liknande ställen) och läste om vilken vecka jag var i, och vad som hände med fostret just då. Ibland (dvs varje gång) tjuvläste jag framåt också. Om vad som skulle hände med fostret i nästa vecka. Och veckan därefter. Och veckan efter det. Dessutom relaterade jag alla (alltså ALLA!) grejer jag gjorde på ett eller annat vis till att jag var ett preggo. (Ser man på, nu går jag på stan! Det är nog sista gången, för snart har jag ju barn. Och oj oj oj, nu äter jag ett äpple! Det är nog för att jag är gravid. Och å du milde himmel! Tror du inte att jag måste kissa nu också? Typiskt gravidbeteende!)

Den här gången glömmer jag bort ibland att jag ens är gravid. Och jag vet inte vilken vecka jag är i om jag inte tänker efter skitnoga. Och vårdguiden, pft! Så sjukt torr skriven, den där infon. Orka. (Går på stan, äter äpplen och kissar gör jag däremot emellanåt. Men det gör jag ju även när jag inte är gravid, har jag kommit på.)

Ska man ha dåligt samvete för den här nonchalanta inställningen, eller? (Dvs STACKARS ESTERBAN! BORTGLÖMD I SÅ UNGA ÅR!) Eller ska man tycka att det är helt sjukt skönt att vara lite mer avslappnad den här vändan? (dvs LYCKLIGA ESTERBAN! VILKEN RIMLIG NIVÅ DET ÄR PÅ DET HÄR SPEKTAKLET!)

Säg helst att man ska tycka att det är sjukt skönt!
Eller nej, säg vad ni vill förresten.
Jag är ju ändå så nonchalant nu för tiden.
You can't touch me.

FRÅGA MIG INTE

Arbetsnamn den här gången, förresten: Esterban.
Med ett R i mitten där, ja.
Hur tänkte ni där?
Undrar du.
Och ja...
Det undrar jag allt som oftast också.

PÅ'T IGEN, DÅ

Så var vi här igen.
Och med VI menar jag JAG.
På smällen och allt!

Den här gången har vi (bloggwise i alla fall) snabbspolat förbi allt det där med kissa på sticka, tro att hela grejen är inbillning, vara trött som ett levande lik* och oroa mig för att allt ska gå åt helvete.

Nu är jag i vecka 18.

Jag känner små, små sparkar från den lilla människan som växer där inne och ska bli Rufus lillasyster eller lillebror så småningom.

Det får man ju ändå säga är sinnessjukt fräckt.

*Okej, vem försöker jag lura? Trött som ett levande lik är jag verkligen fortfarande.