12 december 2010

TVÅ ÄR SÅ HIMLA MÅNGA

Det här med att vi snart ska ha TVÅ barn istället för ETT, det tycks mig allt som oftast lite småcrazy faktiskt. Allt som oftast = till exempel när Rufus bryter ihop i hallen för att man försöker ta på honom overallen. Eller när han inte somnar förrän efter tjugotredje vändan vid sängen och sjuhundraandra godnattvisan. Eller mitt i nätterna, när han vill upp och se på Bolibompa och gastar som besatt för att han inte får det. Eller egentligen lite när som helst, faktiskt. Då undrar jag hur i hela världen det ens är möjligt att ta hand om fler barn utan att dö en smula själv på kuppen. Och om vi fattat det allra minsta vad vi gett oss in på.

(Och jo, jag vet. Förr i tiden hade folk i snitt nitton barn per hushåll, och man hörde dem aldrig klaga. Så jag borde egentligen bara hålla tyst, snyta mig och skaffa ett ordenligt jobb. Ska kanske göra det en vacker dag. Får se lite.)

Hur som helst - det är tacksamt med stunder som den här för framtidstron. Vi vaktar inte bara vårt eget barn, utan barnets bästa kompis idag. Två tvååringar har således sprungit runt, runt, runt i lägenheten och hållit låda för full hals hela kvällen. Och nu sover de! Och allt är tyst! Och jag lever! Och inget har gått sönder! Och inget av barnen har skadat sig! Och grannarna har inte ringt polisen! (Hoppas jag.)

Det kanske kan gå det här, trots allt.

4 kommentarer:

Caroline sa...

Ja, men då kommer det gå finfint! Bara hoppas att Rufus håller sig lika bra kompis med lillebror/lillasyster, då är det ju lugnt =)

Mimmi sa...

Läs Annika Lantz bok om just det. (om du inte redan gjort det) Sjukt rolig och otroligt skrämmande.
Kanske ska du inte alls läsa den förresten. Om du inte gillar att skrämma upp dig själv.
Fast den är bra alltså.

Anonym sa...

Åh, men vet du vad? Jag har tre barn varav de två minsta är sk "tätisar". Två år mellan. De bråkar ju iofs ungefär femton gånger varje dag, men där emellan! Kramar och pussar och glada tillrop. Man blir ju så lycklig av att se det så alla bråk går upp i rök. Det kommer att bli toppen, det här!

Jo sa...

Jag undrar fortfarande hur sjutton vi ska få ihop det, och då har vår minsting (som har kolik som ett litet cherry on the top) ändå redan varit här redan i 10 veckor! Det är svårt under bebisperioden iaf, men hoppas att man får lite fördelar sen.