27 januari 2011

VEM ÄRU? VEM ÄRU DÄR INNE?

Å, jag undrar så himla mycket vem det är som ligger där inne och sparkas! Det är ju så svårt att föreställa sig att det ens ÄR någon, och så ska det komma ut en... person? Med typ... egen vilja och egna personlighetsdrag och eget utseende? Fattar inte. Jag tänker lite att det kommer att bli Rufus II, för det är det enda jag möjligen skulle kunna förstå mig på. Att det kommer en bebis som ser exakt ut som Rufus gjorde, och beter sig exakt på samma sätt. (Dvs kräks mycket och gillar napp.) Men så säger folk att det inte per automatik blir så, och då bara: NÄHÄ?!? HUR BLIR DET DÅ?!?

Det här är den enda anledningen jag kan komma på till att ta reda på barnets kön under preggotiden. (Menar inte att det kanske inte finns fler bra anledningar, bara att jag inte kan komma på någon.) Att man vill veta, för att man är förjävla nyfiken. Och att könet på barnet är en av de få grejer man KAN veta på förhand (personlighet är ju liksom lite knivigare), så då tar man reda på det. Eller?

Vi har inte tagit reda på. Det kan vara en kille. Det kan vara en tjej. Det kan också eventuellt vara en boll, om Rufus får vara med och tro om saken. Man får se lite. Och just det spelar mig ingen större roll. (Jo, förresten. Är det en boll blir jag faktiskt sjukt besviken.) Men det där med personligheten, alltså! Lämnar mig ingen ro. Tänk om det kommer någon som inte gillar napp, till exempel? Kommer stå där som ett fån och bara: Men eh, bebis... hur menar du nu? ÄR DET INTE SAMMA MANUAL TILL ALLA BARN?!?

Ah, spänningen! Rätt stor ändå, får man ju säga.

26 januari 2011

VECKA 27




Rent magstorleksmässigt så tycker jag den här delen av preggotiden är rätt trevlig, faktiskt. Man (jag) har blivit tillräckligt tjock för att folk ska fatta att man inte bara ätit lite extra julchoklad, utan faktiskt är på smällen. Men man (jag) kan fortfarande röra sig vid behov, kränga på sig ganska vanliga kläder och se sina fötter med lite god vilja. Så där snygg och strålande som det sägs att man ska bli av gravditet (hej myt!) känner jag mig jefligt långt ifrån, men hey! Här gläds vi åt det lilla för en gångs skull. Jag känner mig åtminstone inte grotesk. Ännu.

Idag får min bästa kompis, aka FACIT I LIVET, sitt andra barn. Så om... säg, två veckor eller så, när vi har börjat hänga med dem och ser vad det innebär att vara föräldrar till en tvååring OCH en bebis ska jag så smått börja inse vad jag gett mig in på. Kan bli lite hur som helst det, känner jag.

21 januari 2011

Å HIMMEL, SÄG ATT HAN HAR FEL!

Mannen: "Titta, Rufus! Har du sett vad din mammas mage har blivit stor?"
Barnet: "Mmm... JÄTTESTOOOO!"
Mannen: "Och vet du varför? Det är för att det finns en bebis i magen."
Barnet: "NÄE, bebis. BOLL!"

17 januari 2011

FRAMSTEG I KICKERSUTVECKLINGEN

Ey, ungen kan nu sparkas så att det syns på utsidan av magen!
Mkt, mkt fascinerande.

13 januari 2011

KRISER KOMMER, KRISER GÅR

Flyttpackar och rensar i alla ägodelar för att se vad som ska slängas och vad som ska flyttas med.
Hittar en kartong märkt "Bebis".
Högst upp ligger en bröstpump, några solkiga amningsbehåar och erättningsnappflaskor.
Tar upp dem, håller i dem, krisar en smula.
Inte så sugen, faktiskt. Alls.
Sedan hittar jag de små, små bebiskläderna.
Tar upp dem, håller i dem, kris avblåst!
Urgulligt, trots allt.

Men alltså, är de verkligen SÅ DÄR SMÅ, bebisar?
Det är ju rent löjligt när man tänker på det.

5 januari 2011

NO MORE SNÖDRIVSHISTORIER, TACK

De senaste veckorna har jag pepprats med andragångsförlossningsberättelser. De skrämmer skiten ur mig. Alla jag har hört är ungefär så här: "Plötsligt, helt out of the blue, satte förlossningen igång, och vi hann knappt reagera. Fem minuter senare föddes Stella/Maja/Vilgot/Noa/whatever på hallgolvet/köksgolvet/i snödrivan utanför huset. Så kan det gå!"

Jag dör en smula av skräck här när jag tänker på det. Jag vill verkligen inte föda barn i en snödriva utanför huset! Jag vill vara på sjukhus! Och få knark! Och ha massor av proffsig personal som springer omkring mig! Och dessförinnan - hinna lämna Rufus till en snäll barnvakt!

Således måste ni säga nu att alla jag pratat med ljuger. Ni måste säga: "Såja, såja. För mig tog andra förlossningen 288 timmar, och jag hann både lämna storebror till barnvakt, baka tre olika sorters bullar och åka ett varv runt jordklotet innan det var dags." Eller åtminstone måste ni säga att man hinner till sjukhuset. Okej?

KUL ATT VARA GRAVID?

Fick frågan på min andra blogg häromdagen om jag tyckte det var "kul att vara gravid".
Svarade NÄE! och kände mig mkt, mkt otacksam. Vem är jag att spotta livets mirakel i ansiktet på det där viset, va? Va? VA? Icke desto mindre är det ju verkligen sant. Jag tycker att det är kul att se på när Rufus dansar på golvet med en blöja över huvudet, att krypa ner under täcket med en hel säsong tv framför mig, och att åka på semester och sitta på en balkong och dricka vin med någon jag gillar eller liknande. Och så tycker jag att det är fantastiskt att jag kan bli gravid, få barn och må ganska bra under resans gång. Men så himla kul att vara gravid är det ju verkligen inte. Särskilt inte andra gången, när första gångens oh-la-la-vad-allt-är-coolt-och-nytt-och-omvälvande-och-spännande-hela-tiden-rus har lagt sig.

Man är tröttare, tjockare och har lite ondare överallt. Det är inte min definition av kul, precis.

"Är det värt att vara gravid" hade ju varit en helt annan femma att svara på, känner jag. Jag tänker på det hela ungefär som min kompis konstaterade i sin Nu-har-jag-fött-barn-och-är-på-BB-statusuppdatering på facebook häromdagen: "Sjukt mycket fräckare med bebis på utsidan än på insidan ändå, va?"

2 januari 2011

INGA RIKTIGA SNYTINGAR

Nu känns det inte bara inuti, utan även utanpå magen när Esterban kickar igång. Fadern i fråga = mycket nöjd med det. Fast det dröjer enligt uppgift ett tag innan han/hon därinne utvecklats till en riktig fighter.

"Det är inga direkta snytingar vi snackar om. Jag hade lätt vunnit om vi hade brutit arm än så länge."