OM DET HÄR MED VAGN

Fick en fråga från Malin om hur vi tänker göra med vagn när bébe nr 2 tittar ut, och det må jag säga är en mycket, mycket bra fråga. Vi vet inte! När Rufus var liten knodd hade vi honom i den finaste retroliggvagnen på jorden, och allt var frid och fröjd. Nu för tiden har vi Rufus i sulky. Han går själv vid festliga tillfällen - men älskar sin vagn. Sitter helst där och göttar sig om han får välja, och om jag ska gissa så tänker han tycka så ett tag till. Dessutom är han för liten och oberäknelig för att jag ska känna mig speciellt bekväm med att han ska lattja runt själv på Hornsgatan på väg till och från dagis under tiden jag släpar på en fin retroliggvagn med bebis i framåt våren. Vem vet om han får syn på en festlig BULANGS! eller BANNBIIIL! eller så som han vill slänga sig framför helt plötsligt. Mina nerver!

Således uppenbarar sig frågan: Hur gör man med vagnfrågan? Skaffar man 1. En ståbräda till sin fina liggvagn och hoppas på att tvååringen ska vilja stå på den? Känns ju billigt, men egentligen inte särskilt praktiskt, för jag känner på mig att tvååringen ändå inte kommer vilja stå där. Han kommer vilja åka vagn. Eller köper man 2. En syskonvagn med en ligginsats och en sittinsats, där båda kidsen får plats? Känns kanske mer praktiskt, men också väldigt dyrt. Och stort och otympligt! Värsta vrålåket att släpa omkring på. Eller tänker man 3. Att man ska komma på en lösning på problemet senare och skjuter upp hela vagnfrågan på framtiden?

Hittills kör jag mycket hårt på alternativ 3. Funkar fint!

Har tänkt ut en listig strategi, dock. Om vi nu inte slår till på en syskonvagn, alltså. Borde man inte kunna stoppa lillungen i bärsele/bärsjal/whatever och ta med sulkyn till tvååringen när man hämtar och lämnar på dagis i alla fall? Då är tvååringen som tröttast och mest vagnsugen, och bében lätt som en fjäder och märks knappt när man bär på honom/henne. Ja? Nej? Förstår visserligen inte hur man gör när man klär på en trilskande tvååring ytterkläder med en bébe på magen, men hey! Det förstår jag ju inte hur man gör med bében inne i magen heller, och ändå har jag ju lyckats komma hem varenda dag hittills. Plus att det ju är vår när bében kommer. Då trilskas inte tvååringar längre, för då har de vårkänslor och är lyckliga och medgörliga hela tiden. Visst?

Bra, fint, vi säger så.

(Och med hela detta inlägg vill jag egentligen säga: Shoot! Berätta hur ni gjorde dårå, schyssta?)

VECKA 31

Klämde in mig själv i ett provrum för att prova nya underkläder i helgen och konstaterade snabbt att jaha, ja. Nu börjar det se lite skrämmande ut, det här. Undrar när ben och fötter ska börja svullna sådär snyggt så jag inte kan ha skor? Jag hoppas på SEN, när det inte är midvinter längre.

SKÖTBORD, SKÖTBORD PÅ BADKARET DÄR

Stressat preggo undrar: Vad tycker vi om sådana där skötbord som man sätter fast på badkaret? Funkar sådana? Eller är det kanske bättre att borra läskiga hål i badrumskakelväggen och hänga upp ett väggmonterat? Har insett att vi ska ha en ny bebis ganska snart* och plötsligt börjat snöa in på Praktiska Saker Som Måste Fixas**. Mkt, mkt tidskrävande fas.

*Nej, det är kanske inte "ganska snart" egentligen, men jag är på mitt mest stressade humör, okej?
** Och ja, jag vet att man kanske inte "behöver" fixa skötbord innan. Eller ens behöver ett skötbord. Men jag är på mitt mest stressade humör, okej? JAG MÅSTE HA ETT! Och det finns ingen golvyta kvar i badrummet. PANIKEN! PANIKEN!

VECKA 29

Var hos barnmorskan idag, och från och med nu trappas besöken där upp från var fjärde vecka till varannan. Allt såg bra ut. Riverdancebarnet sparkade barnmorskan i handen. Och på den där hjärtljudmätargrejen. TJONG, sa det. Tyckte jag var lite roligt. Och magen växte enligt kurvan, och hjärtljuden lät fina, och blodsockret (mitt) var bra och blodtrycket (också mitt) var lagom lågt, och jag blev strängeligen tillsagd att inte lyfta så mycket som en sko när vi flyttar i helgen. Vi får se hur det går med det.

Konstigaste grejen bara - det där sticket de gör i fingret på en för att mäta blodsockret? Det är ju bara ett litet fånigt stick. Känns ju knappt. Varför blir fingerspetsen så sabla öm av det? Har varit handikappad hela dagen, varje gång långfingret nuddat tangentbordet så bara AJE, DET GÖR ONT!! Minns det från efter förlossningen med Rufus också, att det nästan ondaste efteråt (eller okej, nu ljög jag som en häst travar, men en av sakerna som gjorde sjukt ont efteråt) var på stället där nålen i handen hade suttit. Så himla löjligt. Jag föraktar mina händers smärttröskel.

SAKER MAN KAN FOKUSERA PÅ

Förra gången jag var gravid och skulle få barn var jag vid den här tiden... mkt, mkt skeptisk till hela den här grejen med förlossning. Det blev liiite bättre efter vi hade gått profylaxkurs, och ännu lite bättre när jag började bli jävligt trött på att vara gravid. Men rätt mycket av den skeptiska inställningen behöll jag fram till det var dags. För att kanalisera hela förlossningsstressen i något mindre och mer greppbart vill jag minnas att jag la oerhört stor vikt vid 1. Att det skulle finnas redbull i BB-väskan (Älskar redbull!) 2. Att jag skulle köpa fina, färgglada strumpor som jag skulle ha på mig under hela förlossningen och 3. Att tänka på att jag skulle få sitta ner duschen under värkarbetet hemma (fatta festligt att få ta in en pall i duschen!).

Den här gången har jag typ inte ens börjat tänka på att jag ska föda fram ett barn till, och jag har inte ägnat vare sig redbull, strumpor eller pallar i duschen en enda tanke. Nu tänker jag bara på 1. Vem som ska ta hand om storebror under tiden vi är på BB, 2. Hur snabbt den personen kan ta sig hem till oss och 3.När det anses vara okej att jag börjar begära in de tänkbara barnvakternas jobbscheman och gör upp ett jourschema för dem. En vecka innan beräknad bebis? Två? Tre? Kanske redan nu?

Den här grejen med att en förlossning kan "sätta igång lite när som helst". Fiffan. Det är inte det minsta spännande, det är bara sjukt stressande. Det tycker jag verkligen.