Definitivt preggo

FÖRLOSSNINGEN

2011-05-20T15:31:00.002+02:00

Lämpligt nog cirkulerar det en festlig förlossningsinsnöad lista i bloggvärlden, så jag snor den!

1. När fick du reda på att du var gravid?
Jag kissade på en sticka den 25 augusti 2010.

2. Hur gammal var du?
30 år.

3. Hur tog din partner det?
Han blev mycket glad och inte det minsta förvånad.

4. Mådde du mycket illa?
Nej, inte mycket, bara några dagar. Fast en gång kräktes jag på jobbet. Då tyckte jag lite synd om mig själv.

5. Var du känslig?
Ja, jag var nog lite moody. Lipar gör jag alltid, men jag var nog lite argare än vanligt under graviditeten.

6. När kände du bebisens första sparkar?
Kommer inte ihåg. Och hur ska man förresten veta om det är en fis på tvären eller en spark man känner de där första gångerna?

7. Var du ofta orolig?
Nej, inte alls över bebisen, faktiskt. Var helt säker på att den mådde bra där inne.

8. Sparkade bebisen mycket?
Jepp, speciellt mellan 22-01 på kvällarna.

9. När började du läcka bröstmjölk?
Har inte börjat ännu, men ger det... typ ett dygn till, max.

10. Fick du bristningar?
Nej, faktiskt inte.

11. Blödde du någon gång?
Ja, efter att en barnmorska hade gjort en undersökning i vecka 41 och "dragit fram livmodertappen" åt mig för att stimulera igång förlossningen när den inte ville starta av sig själv. Då blödde det lite. Men förlossningen startade inte i alla fall. Ovärt!

12. Hur många ultraljud gjorde du?
Fyra. Ett normalt i vecka 18, och ett i vecka 35 för att magen inte verkade växa som den skulle riktigt. Sedan gjorde barnmorskan två snabba ultraljud precis i slutet också för att säkerställa så att huvudet på barnet låg neråt. Men de räknas knappt, för det var mest: Okej, det där är ett huvud, bra, tack hej.

13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut?
Jag drömde nog lite i hemlighet om ett planerat kejsarsnitt, men inte så mycket att jag tog tag i det och bad om att få det. Så när jag fattade att allt såg normalt ut och det skulle bli vaginal förlossning önskade jag mig att den skulle gå snabbare än den förra (som nästan tog ett dygn), men inte så snabbt att jag inte hann in till sjukhuset. Jag ville väldigt gärna ha epiduralbedövning. Och väldigt gärna INTE förlösas med sugklocka, som jag gjorde med Rufus.

14. Hur började din förlossning?
Den sattes igång när jag gått två veckor över tiden, genom att en läkare stack hål på hinnorna så att vattnet gick.

15. Hur många timmar tog förlossningen?
Två. En kvart efter att vattnet hade gått hade jag etablerade värkar som gjorde ont som fan och sedan gick det i ett rasande tempo.

16. Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt?
Vaginalt.

17. Hur mycket var du öppen när du kom in?
3 centimeter.

18. Vilken smärtlindring tog du?
Ingen. Epidural hanns inte med, och lustgasen försökte jag med en stund, men jag gillade den inte den här gången heller, så den slängde jag iväg efter ett tag.

19. Dragen med sugklocka?
Nej, inte den här gången.

20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen?
Tjugo minuter, kanske? Jag vet inte.

21. Blev det komplikationer?
Well, jag syddes med fyra stygn.

22. Vad tyckte du var jobbigast?
Att jag inte hann få någon bedövning, tror jag. Det gör ju väldigt ont, det här med att föda barn. Speciellt är själva skedet när huvudet ska ut väldigt oskönt, tycker jag.

23. Var du rädd för något?
Nja. Jag blev rädd ett tag för att det gick så himla snabbt. Först var allt helt lugnt och sedan PANG! så gjorde värkarna jätteont och barnmorskan sa att jag inte hann få någon epidural för att barnet var på väg ut. Jag hann liksom inte med, riktigt. Men sedan, när jag hade köpt läget, kände jag mig inte speciellt rädd längre. Då kände jag mig mer fokuserad.

24. Skrek du?
Ja. När Rufus föddes var jag helt tyst och försiktig och kved lite snällt emellanåt. Den här gången skrek jag mer. Och mellan två krystvärkar i slutet tittade jag på barnmorskan och sa uppgivet att "Fy fan, vad det gör ont att föda barn ändå, har du tänkt på det?" och hon bara "Jag veeeet! Det gör det verkligen." HA!

25. Hur många var inne i förlossningsrummet?
Jag, Gustav, barnmorskan (loved her!) och en sköterska. Och sedan, till slut, Svante då. Han var gulligast.

26. Hade du någon nära med dig?
Ja, Gustav.

27. Fick du sys?
Jepp, fyra stygn.

28. Vilken vecka födde du i?
Vecka 42+0.

29. Vad var vikt och längd på bebisen?
3675 gram tung och 53 cm lång.

30. Ammar du?
Jag jobbar på det. Hittills verkar det funka.

31. Hur gammal är bebisen nu?
Två dygn gammal.

32. Vad tyckte du om förlossningen?
Att den gick lite väl snabbt, men väldigt bra. Förutom panikkänslan över att jag inte hann med, och inte hann få någon bedövning, så är jag... nöjd? Kan man vara nöjd med en förlossning? I så fall är jag det. Men jag är glad att vattnet gick när jag var på sjukhuset, och inte hemma, för då hade jag knappt hunnit in till BB. Och det hade jag verkligen inte varit nöjd med. Fy farao vilket trauma att föda barn på badrumsgolvet. Hu!

33. När kommer nästa barn?
HA!

BEBIS PÅ UTSIDAN

2011-05-20T15:07:00.003+02:00

Odrägligt stolt kan jag äntligen presentera: Svante!
Sedan två dagar tillbaka på utsidan.

13 DAGAR AND COUNTING...

2011-05-16T16:40:00.004+02:00

Har visst helt tappat fokus på den här bloggen och ägnat mig åt bebisväntan och löpsedelsmakande på andra bloggen istället, hoppsan hejsan, så kan det gå.

ANYWAYS. Det har gått 13 dagar nu sedan beräknat förlossningsdatum nu, och bebisen där inne har fortfarande inte kommit ut.

Idag har jag börjat kolla på "En unge i minuten" och lipat mig svullen i ansiktet över förlossningar. Tror allt lipande beror på att jag är 1: Avundsjuk på att andra människor verkar få föda barn, och jag mest verkar få vänta barn, och 2: Nervös över att jag snart ändå kommer behöva gå igenom hela den där grejen själv. Mycket oklart om det är ett så himla bra drag att se sådana där serier så här nära inpå att man själv ska ligga där själv och vrida sig i plågor. Mycket.

På onsdag sätts i alla fall min förlossning igång om inget hänt innan dess.

Dit är det mindre än två dygn.

Alltid något.

FÄRDIGBAKAD

2011-05-03T15:10:00.002+02:00

KOMPLIMANGER VI MINNS

2011-05-03T09:47:00.002+02:00

"Vad bra du är på att sitta på huk! Fast du är så där gravid."

Joråsåatte.
Man har ju övat länge.

BEBISDAGEN

2011-05-03T09:30:00.002+02:00

Sådär, ja! Bebisräknaren är nere på noll och vi är framme vid beräknat förlossningsdatum. Det känns ju... som vanligt. Sätter åtminstone några kronor på att bebisen struntar blankt i planeringen och stannar inne ett tag till.

FOTVÅRD VI MINNS

2011-04-29T20:36:00.004+02:00

Saker man kan komma på att noja över så här i elfte timmen: Sina fötter. Jag menar, det är rätt stor risk att diverse förlossningspersonal kommer att se mina bara fötter på nära avstånd inom kort, va? Känns ju lite som att det hjälper föga att jag själv varit skonad från åsynen av dem ett tag nu med det i åtanke.

Problem 1: Mina fötter är så vanvårdade att tvååringen skakar på huvudet när han ser dem och säger "Oj, oj, oj. Tackass mamma. Foten gått sönne!" På den nivån.

Lösning 1: Akutvård av ovan nämnda fötter. Jag har hela kvällen på mig att fila och putsa och gudvetallt om jag vill.

Problem 2: Jag når inte riktigt dit.

Lösning 2: Fan vet.

Förra gången löste jag det här dilemmat genom att köpa skitfina randiga strumpor som jag envisades med att ha på mig under hela förlossningen. Det var smart. Men då var det ju midvinter och kallt. Nu bara: Tusen grader och sol.

Oh lord, LIVETS STORA BEKYMMER!
Jämt ska man behöva tampas med dem.

EN LITEN VECKA...

2011-04-26T09:37:00.002+02:00

... kvar till beräknad bebisankomst, och nu börjar det kännas åtminstone liiiite mer verkligt. Har till exempel packat en BB-väska. Eller nej, har tagit fram en väska och lagt ner söta bebiskläder i den, men inte så mycket mer. Vad är det nu igen man vill ha med sig till det där stället? Jag kommer bara på elektronik, typ olika sorters laddare och kameror och telefoner och sådant. Och nässpray. Känner att man kommer ganska långt på söta bebiskläder, elektronik och nässpray, men kanske inte riktigt hela vägen.

Farliga ostar och champagne?
Skulle kunna vara något.

VECKA 37

2011-04-13T13:22:00.007+02:00

Inne i den här magen ligger det en människa och är "redo att födas". Säger barnmorskan. Själv säger jag mest fortfarande LALALALA, det tror jag när jag märker det. Men ungen har i alla fall enligt uppgift lydigt lagt sig åt rätt håll, fixerat sig fast där och sjunkit ner lite lagom mycket och bara ÄR KLAR. Overkligt. Men coolt!

Beräknat födelsedatum är den 3 maj, men det vet vi ju alla att bebisar är lite so-so när det kommer till tidspassning. Jag tror den kommer bli försenad, men det är ju bara jag. Ni kanske tror annat.

Således: När föds den? Kille eller tjej? Och kommer han/hon att sova ordentligt på nätterna?

Man undrar ju.

LITE GNÄLL HÄR DÅRÅ

2011-03-30T12:36:00.003+02:00

Eh, blir bebisar svinsura av att någon gör ultraljudsundersökning och mäter hur stora de är, eller? Den som bor inne i mig försöker sparka sig ut med en enorm frenesi för tillfället. Jag tolkar det som att han/hon är arg. Det är sådär bekvämt med arg bebis i magen. Andra saker som är sådär bekväma: Ha foglossning som värker lite hela tiden och feberont i kroppen.

Är ganska gnällig, dagen till ära.

Känns som en viktig grej att förmedla till världen.

Hej på er!

EXTRA ULTRALJUD

2011-03-29T11:08:00.002+02:00

Hade jag inte varit en sådan urbota loser på att kolla på ultraljudsbilder så hade jag vetat om ungen i magen är en tjej eller kille nu.

Barnmorskan: - Nu kommer du nog att se könet om du tittar, så du vet.
Jag: - Okej, då blundar jag.
*Tjuvtittar ändå för att jag inte kan låta bli*
Barnmorskan: - Du tittar ju!
Jag: - Ja, fast jag fattar inte, så det räknas inte.

Jag har på riktigt ingen aning om vad jag såg. Det kan vara en tjej, det kan vara en kille, det kan vara en cykel. Ingen vet. (Jo, barnmorskan vet. Men hon skvallrade ju inte.)

Jag fick göra ett extra ultraljud lite hastigt och lustigt vid rutinkollen hos barnmorskan för att min mage inte växt något på de senaste veckorna. Det hann jag bli ganska nervös över de femton minutrarna som förflöt mellan det att hon sa åt mig att magen inte växt, och det att siffrorna från nya ultraljudet var inploppade i maskinen och uträkningarna gjorda. Nu är jag inte nervös längre, för siffrorna sa att allt var okej. Älska siffror! Verkar som om bebisen är aningens, aningens mindre bebis än genomsnittsungen, bara. Det kan den gärna få vara så länge den ligger där inne och mår bra i övrigt, känner jag.

SVULLEN HÄR SVULLEN DÄR

2011-03-24T19:48:00.005+01:00

Jag vet inte om det är för att jag faktiskt är förkyld (är jag faktiskt förkyld?) och för att jag stått upp i en massa klassrum och haft föreläsningar i två dagar, eller om det är för att jag är gravid. Men jag börjar känna mig lite härligt svullen, plötsligt. I näsan (hej på dig, konstant nästäppa!). Och i fötterna (hej på dig, trånga skor!).

Svullen = inte min favoritkänsla i livet. Men jag antar att det var en tidsfråga.

På omfödersketräffen som jag var på för några veckor skulle förresten alla presentera sig lite snabbt. Det lät lite som ett AA-möte, fast för nässpray.

"Hej, jag heter Johanna, och jag missbrukar Otrivin."
"HEJ JOHANNA!"

Jag känner mig som en mycket stark människa som stått emot nässpraysträsket fram till nu. Jag menar, nu är det ju bara typ 40 dagar kvar på bebisräknaren. Det är väl ungefär samma tidsrymd som läkemedelsföretagen menar när de skriver "använd högst 10 dagar i följd" på nässpraysförpackningen?

Tänkte väl.

OM DET HÄR MED KLÄDER

2011-03-18T15:08:00.003+01:00

Igår var jag på stan och provade lite kläder.
*infoga gärna alla världens svordomar här*
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ VÄRLDEN? VA?
Det finns ju ingenting man kan ha på sig när man har en tjockmage som ser normalt ut!
Världen bara: Jo, storblommiga tunikor! Eller skitfula jeans med praktiska fickor överallt! Eller töntskjortor! Eller å, jag vet! Snickarbyxor!
Blir så himla less.
Vill inte köpa fula kläder.
Får inte på mig snygga kläder.
Måste ha linne + kofta alla dagar.
BUHU BUHU BUHU.

GRAVIDITETEN HITTILLS I SIFFROR

2011-03-15T10:09:00.002+01:00

Antal veckor avklarade: 32 + 6.
Antal kilon påfläskade: 6.
Antal halsbrännetabletter uppätna: 260.
Antal flaskor flytande halsbränneäckelmedicin uppdruckna: 2.
Antal skostorlekar fötterna ökat än så länge: 0. (VICTORY!)
Antal gravidkläder inhandlade: 1 par byxor.
Antal bebissaker inhandlade: 3 klädesplagg.
Antal namnförslag på barnet: 2
Antal råa morötter jag känner ett behov av att äta varje dag: 2-5 (Guds godaste grönsak!)
Antal gånger min barnmorska frågat mig om jag verkligen kommer ihåg att äta mina järntabletter: 1000000.
Antal gånger jag svarat "jaha då!": 1000000.
Antal gånger jag egentligen menat "vid sporadiska tillfällen i alla fall": 1000000.
Antal gånger jag gnällt på hur jobbigt det är att ta på sig skorna: Oräkneligt, my friends. Oräkneligt.

VECKA 33

2011-03-15T09:48:00.002+01:00

Har precis varit hos barnmorskan och bokat in mina sista tre besök innan beräknat bebisdatum. HOLY SHIT, tre besök? Det måste ju betyda att det inte är så himla extremlänge kvar innan bebis, antar jag. Kanske borde börja tänka på det där snart? Förlossning och sådant, menar jag. Jepp, borde jag nog. Skriver upp det på att-göra-listan, så får vi se vad som händer.

(Förmodligen: Ingenting.)

Den där att-göra-listan börjar bli rätt full med saker, annars. Den innehåller ohemula mängder grejer som jag av outgrundlig anledning fått för mig MÅSTE BLI KLARA innan bebisen kommer. Man kan tycka att jag borde fattat den här gången att bebis inte nödvändigtvis = total handlingsförlamning och noll chanser till att någonsin göra något igen. Att man till exempel kan "äta brunch", "göra müsli", "tapetsera", "tvätta" och "sitta på balkongen" även med bebis i huset. Men har jag fattat det? Nejdå. Tänker mig bebisdatumet som absolut deadline för allt istället. Så himla smart, jag.

KURIOSA

2011-03-08T08:11:00.002+01:00

Det smäller i min rygg på nätterna. Eller var det nu är det smäller. Bäckenet? I alla fall: Det smäller. När jag vrider på mig och vänder sida. Lite glad att det låter värre än det känns, för det låter faktiskt ganska otrevligt.

OM DET HÄR MED VAGN

2011-02-28T16:36:00.004+01:00

Fick en fråga från Malin om hur vi tänker göra med vagn när bébe nr 2 tittar ut, och det må jag säga är en mycket, mycket bra fråga. Vi vet inte! När Rufus var liten knodd hade vi honom i den finaste retroliggvagnen på jorden, och allt var frid och fröjd. Nu för tiden har vi Rufus i sulky. Han går själv vid festliga tillfällen - men älskar sin vagn. Sitter helst där och göttar sig om han får välja, och om jag ska gissa så tänker han tycka så ett tag till. Dessutom är han för liten och oberäknelig för att jag ska känna mig speciellt bekväm med att han ska lattja runt själv på Hornsgatan på väg till och från dagis under tiden jag släpar på en fin retroliggvagn med bebis i framåt våren. Vem vet om han får syn på en festlig BULANGS! eller BANNBIIIL! eller så som han vill slänga sig framför helt plötsligt. Mina nerver!

Således uppenbarar sig frågan: Hur gör man med vagnfrågan? Skaffar man 1. En ståbräda till sin fina liggvagn och hoppas på att tvååringen ska vilja stå på den? Känns ju billigt, men egentligen inte särskilt praktiskt, för jag känner på mig att tvååringen ändå inte kommer vilja stå där. Han kommer vilja åka vagn. Eller köper man 2. En syskonvagn med en ligginsats och en sittinsats, där båda kidsen får plats? Känns kanske mer praktiskt, men också väldigt dyrt. Och stort och otympligt! Värsta vrålåket att släpa omkring på. Eller tänker man 3. Att man ska komma på en lösning på problemet senare och skjuter upp hela vagnfrågan på framtiden?

Hittills kör jag mycket hårt på alternativ 3. Funkar fint!

Har tänkt ut en listig strategi, dock. Om vi nu inte slår till på en syskonvagn, alltså. Borde man inte kunna stoppa lillungen i bärsele/bärsjal/whatever och ta med sulkyn till tvååringen när man hämtar och lämnar på dagis i alla fall? Då är tvååringen som tröttast och mest vagnsugen, och bében lätt som en fjäder och märks knappt när man bär på honom/henne. Ja? Nej? Förstår visserligen inte hur man gör när man klär på en trilskande tvååring ytterkläder med en bébe på magen, men hey! Det förstår jag ju inte hur man gör med bében inne i magen heller, och ändå har jag ju lyckats komma hem varenda dag hittills. Plus att det ju är vår när bében kommer. Då trilskas inte tvååringar längre, för då har de vårkänslor och är lyckliga och medgörliga hela tiden. Visst?

Bra, fint, vi säger så.

(Och med hela detta inlägg vill jag egentligen säga: Shoot! Berätta hur ni gjorde dårå, schyssta?)

VECKA 31

2011-02-28T15:19:00.004+01:00

Klämde in mig själv i ett provrum för att prova nya underkläder i helgen och konstaterade snabbt att jaha, ja. Nu börjar det se lite skrämmande ut, det här. Undrar när ben och fötter ska börja svullna sådär snyggt så jag inte kan ha skor? Jag hoppas på SEN, när det inte är midvinter längre.

SKÖTBORD, SKÖTBORD PÅ BADKARET DÄR

2011-02-21T12:28:00.003+01:00

Stressat preggo undrar: Vad tycker vi om sådana där skötbord som man sätter fast på badkaret? Funkar sådana? Eller är det kanske bättre att borra läskiga hål i badrumskakelväggen och hänga upp ett väggmonterat? Har insett att vi ska ha en ny bebis ganska snart* och plötsligt börjat snöa in på Praktiska Saker Som Måste Fixas**. Mkt, mkt tidskrävande fas.

*Nej, det är kanske inte "ganska snart" egentligen, men jag är på mitt mest stressade humör, okej?
** Och ja, jag vet att man kanske inte "behöver" fixa skötbord innan. Eller ens behöver ett skötbord. Men jag är på mitt mest stressade humör, okej? JAG MÅSTE HA ETT! Och det finns ingen golvyta kvar i badrummet. PANIKEN! PANIKEN!

VECKA 29

2011-02-10T21:09:00.003+01:00

Var hos barnmorskan idag, och från och med nu trappas besöken där upp från var fjärde vecka till varannan. Allt såg bra ut. Riverdancebarnet sparkade barnmorskan i handen. Och på den där hjärtljudmätargrejen. TJONG, sa det. Tyckte jag var lite roligt. Och magen växte enligt kurvan, och hjärtljuden lät fina, och blodsockret (mitt) var bra och blodtrycket (också mitt) var lagom lågt, och jag blev strängeligen tillsagd att inte lyfta så mycket som en sko när vi flyttar i helgen. Vi får se hur det går med det.

Konstigaste grejen bara - det där sticket de gör i fingret på en för att mäta blodsockret? Det är ju bara ett litet fånigt stick. Känns ju knappt. Varför blir fingerspetsen så sabla öm av det? Har varit handikappad hela dagen, varje gång långfingret nuddat tangentbordet så bara AJE, DET GÖR ONT!! Minns det från efter förlossningen med Rufus också, att det nästan ondaste efteråt (eller okej, nu ljög jag som en häst travar, men en av sakerna som gjorde sjukt ont efteråt) var på stället där nålen i handen hade suttit. Så himla löjligt. Jag föraktar mina händers smärttröskel.

SAKER MAN KAN FOKUSERA PÅ

2011-02-07T21:17:00.003+01:00

Förra gången jag var gravid och skulle få barn var jag vid den här tiden... mkt, mkt skeptisk till hela den här grejen med förlossning. Det blev liiite bättre efter vi hade gått profylaxkurs, och ännu lite bättre när jag började bli jävligt trött på att vara gravid. Men rätt mycket av den skeptiska inställningen behöll jag fram till det var dags. För att kanalisera hela förlossningsstressen i något mindre och mer greppbart vill jag minnas att jag la oerhört stor vikt vid 1. Att det skulle finnas redbull i BB-väskan (Älskar redbull!) 2. Att jag skulle köpa fina, färgglada strumpor som jag skulle ha på mig under hela förlossningen och 3. Att tänka på att jag skulle få sitta ner duschen under värkarbetet hemma (fatta festligt att få ta in en pall i duschen!).

Den här gången har jag typ inte ens börjat tänka på att jag ska föda fram ett barn till, och jag har inte ägnat vare sig redbull, strumpor eller pallar i duschen en enda tanke. Nu tänker jag bara på 1. Vem som ska ta hand om storebror under tiden vi är på BB, 2. Hur snabbt den personen kan ta sig hem till oss och 3.När det anses vara okej att jag börjar begära in de tänkbara barnvakternas jobbscheman och gör upp ett jourschema för dem. En vecka innan beräknad bebis? Två? Tre? Kanske redan nu?

Den här grejen med att en förlossning kan "sätta igång lite när som helst". Fiffan. Det är inte det minsta spännande, det är bara sjukt stressande. Det tycker jag verkligen.

VEM ÄRU? VEM ÄRU DÄR INNE?

2011-01-27T20:05:00.004+01:00

Å, jag undrar så himla mycket vem det är som ligger där inne och sparkas! Det är ju så svårt att föreställa sig att det ens ÄR någon, och så ska det komma ut en... person? Med typ... egen vilja och egna personlighetsdrag och eget utseende? Fattar inte. Jag tänker lite att det kommer att bli Rufus II, för det är det enda jag möjligen skulle kunna förstå mig på. Att det kommer en bebis som ser exakt ut som Rufus gjorde, och beter sig exakt på samma sätt. (Dvs kräks mycket och gillar napp.) Men så säger folk att det inte per automatik blir så, och då bara: NÄHÄ?!? HUR BLIR DET DÅ?!?

Det här är den enda anledningen jag kan komma på till att ta reda på barnets kön under preggotiden. (Menar inte att det kanske inte finns fler bra anledningar, bara att jag inte kan komma på någon.) Att man vill veta, för att man är förjävla nyfiken. Och att könet på barnet är en av de få grejer man KAN veta på förhand (personlighet är ju liksom lite knivigare), så då tar man reda på det. Eller?

Vi har inte tagit reda på. Det kan vara en kille. Det kan vara en tjej. Det kan också eventuellt vara en boll, om Rufus får vara med och tro om saken. Man får se lite. Och just det spelar mig ingen större roll. (Jo, förresten. Är det en boll blir jag faktiskt sjukt besviken.) Men det där med personligheten, alltså! Lämnar mig ingen ro. Tänk om det kommer någon som inte gillar napp, till exempel? Kommer stå där som ett fån och bara: Men eh, bebis... hur menar du nu? ÄR DET INTE SAMMA MANUAL TILL ALLA BARN?!?

Ah, spänningen! Rätt stor ändå, får man ju säga.

VECKA 27

2011-01-26T09:01:00.006+01:00

Rent magstorleksmässigt så tycker jag den här delen av preggotiden är rätt trevlig, faktiskt. Man (jag) har blivit tillräckligt tjock för att folk ska fatta att man inte bara ätit lite extra julchoklad, utan faktiskt är på smällen. Men man (jag) kan fortfarande röra sig vid behov, kränga på sig ganska vanliga kläder och se sina fötter med lite god vilja. Så där snygg och strålande som det sägs att man ska bli av gravditet (hej myt!) känner jag mig jefligt långt ifrån, men hey! Här gläds vi åt det lilla för en gångs skull. Jag känner mig åtminstone inte grotesk. Ännu.

Idag får min bästa kompis, aka FACIT I LIVET, sitt andra barn. Så om... säg, två veckor eller så, när vi har börjat hänga med dem och ser vad det innebär att vara föräldrar till en tvååring OCH en bebis ska jag så smått börja inse vad jag gett mig in på. Kan bli lite hur som helst det, känner jag.

Å HIMMEL, SÄG ATT HAN HAR FEL!

2011-01-21T21:11:00.003+01:00

Mannen: "Titta, Rufus! Har du sett vad din mammas mage har blivit stor?"
Barnet: "Mmm... JÄTTESTOOOO!"
Mannen: "Och vet du varför? Det är för att det finns en bebis i magen."
Barnet: "NÄE, bebis. BOLL!"

FRAMSTEG I KICKERSUTVECKLINGEN

2011-01-17T13:38:00.001+01:00

Ey, ungen kan nu sparkas så att det syns på utsidan av magen!
Mkt, mkt fascinerande.

KRISER KOMMER, KRISER GÅR

2011-01-13T22:14:00.005+01:00

Flyttpackar och rensar i alla ägodelar för att se vad som ska slängas och vad som ska flyttas med.
Hittar en kartong märkt "Bebis".
Högst upp ligger en bröstpump, några solkiga amningsbehåar och erättningsnappflaskor.
Tar upp dem, håller i dem, krisar en smula.
Inte så sugen, faktiskt. Alls.
Sedan hittar jag de små, små bebiskläderna.
Tar upp dem, håller i dem, kris avblåst!
Urgulligt, trots allt.

Men alltså, är de verkligen SÅ DÄR SMÅ, bebisar?
Det är ju rent löjligt när man tänker på det.

NO MORE SNÖDRIVSHISTORIER, TACK

2011-01-05T10:00:00.003+01:00

De senaste veckorna har jag pepprats med andragångsförlossningsberättelser. De skrämmer skiten ur mig. Alla jag har hört är ungefär så här: "Plötsligt, helt out of the blue, satte förlossningen igång, och vi hann knappt reagera. Fem minuter senare föddes Stella/Maja/Vilgot/Noa/whatever på hallgolvet/köksgolvet/i snödrivan utanför huset. Så kan det gå!"

Jag dör en smula av skräck här när jag tänker på det. Jag vill verkligen inte föda barn i en snödriva utanför huset! Jag vill vara på sjukhus! Och få knark! Och ha massor av proffsig personal som springer omkring mig! Och dessförinnan - hinna lämna Rufus till en snäll barnvakt!

Således måste ni säga nu att alla jag pratat med ljuger. Ni måste säga: "Såja, såja. För mig tog andra förlossningen 288 timmar, och jag hann både lämna storebror till barnvakt, baka tre olika sorters bullar och åka ett varv runt jordklotet innan det var dags." Eller åtminstone måste ni säga att man hinner till sjukhuset. Okej?

KUL ATT VARA GRAVID?

2011-01-05T09:28:00.005+01:00

Fick frågan på min andra blogg häromdagen om jag tyckte det var "kul att vara gravid".
Svarade NÄE! och kände mig mkt, mkt otacksam. Vem är jag att spotta livets mirakel i ansiktet på det där viset, va? Va? VA? Icke desto mindre är det ju verkligen sant. Jag tycker att det är kul att se på när Rufus dansar på golvet med en blöja över huvudet, att krypa ner under täcket med en hel säsong tv framför mig, och att åka på semester och sitta på en balkong och dricka vin med någon jag gillar eller liknande. Och så tycker jag att det är fantastiskt att jag kan bli gravid, få barn och må ganska bra under resans gång. Men så himla kul att vara gravid är det ju verkligen inte. Särskilt inte andra gången, när första gångens oh-la-la-vad-allt-är-coolt-och-nytt-och-omvälvande-och-spännande-hela-tiden-rus har lagt sig.

Man är tröttare, tjockare och har lite ondare överallt. Det är inte min definition av kul, precis.

"Är det värt att vara gravid" hade ju varit en helt annan femma att svara på, känner jag. Jag tänker på det hela ungefär som min kompis konstaterade i sin Nu-har-jag-fött-barn-och-är-på-BB-statusuppdatering på facebook häromdagen: "Sjukt mycket fräckare med bebis på utsidan än på insidan ändå, va?"

INGA RIKTIGA SNYTINGAR

2011-01-02T14:19:00.003+01:00

Nu känns det inte bara inuti, utan även utanpå magen när Esterban kickar igång. Fadern i fråga = mycket nöjd med det. Fast det dröjer enligt uppgift ett tag innan han/hon därinne utvecklats till en riktig fighter.

"Det är inga direkta snytingar vi snackar om. Jag hade lätt vunnit om vi hade brutit arm än så länge."

GRATTIS ALLA MJÖLKBÖNDER

2010-12-28T10:00:00.004+01:00

Man tycker ju att jag (som fullblodsproffs på det här med halsbränna) borde veta bättre än att hälla i mig en kopp kaffe och äta en freaking apelsin som frukost. Men vet jag bättre? Tydligen inte. Så här sitter jag och blir sönderfrätt inifrån mitt på blanka tisdagen. Kul det!

Hittills uppe i tre paket Novalucol under den här graviditeten. Förra gången landade jag på den nätta summan av ungefär 700 tabletter sammanlagt. Ett rekord så gott som något att försöka klå.

Kanske dags att börja äta bara basisk föda igen då?
Sveriges alla mjölkbönder bara: Moahaha! och skrattar hela vägen till banken.

JO BEBIS

2010-12-26T23:27:00.003+01:00

Försöker då och då förklara för nästan två-åringen i familjen att han snart ska bli storebror. Det går så där. I morse sa jag: "Vet du vad jag har i magen, Rufus? En bebis!".

Då knäppte Rufus upp min kofta, tittade noga på min mage, tittade på mig som om jag var galen och knäppte koftan igen.

"Näe bebis" sa han sedan.
"Jo, du ska faktiskt bli storebror snart."
"Näe stobror."
"Jo, i vår kommer det en bebis och ska bo hos oss."
"Näe bo."
"Nähä, nej. Var ska bebisen bo då, tycker du?"
"Dagis?"

MMM... RESÅR.

2010-12-15T22:29:00.001+01:00

Dagens inköp: Byxor med resår ända upp till brösten.
Så. Oerhört. Hett. Va.
Kan knappt vänta på att få kränga på mig dem imorgon.

ETT SÅDANT DÄR INLÄGG SOM JAG (OCH NI) KOMMER HÅNSKRATTA ÅT INOM EN SNAR FRAMTID

2010-12-15T10:02:00.005+01:00

Annan underlig grej som barnmorskan sa: "Jaha. Hittills har du alltså gått upp ett halvt kilo i vikt." 20 veckor - ett halvt kilo. Ett halvt?!? Det är nästan samma sak som ingenting, det. Skumtomtar kan sannerligen inte väga speciellt mycket, alltså.

(Eller så tycker bara min kropp att det räcker fint med att götta sig i de härliga extrakilona som Rufus lämnade efter sig och som jag vårdat så ömt sedan han föddes. Så kan det också vara. Känns ju i så fall ovanligt klyftigt tänkt av min kropp. Den är annars inte direkt känd för att vara någon Einstein på området.)

Skulle kännas fint om det fortsatte i ungefär den här takten, tycker jag. Ett halvt kilo var tjugonde vecka. Lagom. Då kan jag skutta iväg från BB i maj smalare än någonsin förr och bli en sådan där som rasar i vikt efter förlossningen och måste hetsäta godis för att inte försvinna från jordens yta. Det hade varit en upplevelse.

Ska vi säga att vi siktar på det, kroppen?

Bra.

HALVVÄGS!

2010-12-15T09:33:00.003+01:00

20 veckors preggotid - check!
Bara ungefär lika många kvar då.
Esterbans ETA är satt till 3 maj, men jag räknar kallt med att gå över tiden.
(Min egen födelsedag, 12 maj, känns till exempel som om den ligger rysligt pyrt till. Det är okej. 12 maj är lite av ett favoritdatum, faktiskt. Syrenerna brukar blommar och folk är extra snälla. Plus att man får tårta. Blir fint det. Tårta på BB!)
Idag när jag var hos barnmorskan frågade hon om jag hade bestämt vilket sjukhus jag ville föda på. Min spontana reaktion på det: "Eh, föda? Nej, herregud, det har jag verkligen inte tänkt på!"
Kanske jag borde göra en vacker dag.
Eller så väntar jag en stund till.
Det finns ju trevligare saker att tänka på än att ligga och vrida sig i plågor på en brits, menar jag.

TVÅ ÄR SÅ HIMLA MÅNGA

2010-12-12T20:28:00.003+01:00

Det här med att vi snart ska ha TVÅ barn istället för ETT, det tycks mig allt som oftast lite småcrazy faktiskt. Allt som oftast = till exempel när Rufus bryter ihop i hallen för att man försöker ta på honom overallen. Eller när han inte somnar förrän efter tjugotredje vändan vid sängen och sjuhundraandra godnattvisan. Eller mitt i nätterna, när han vill upp och se på Bolibompa och gastar som besatt för att han inte får det. Eller egentligen lite när som helst, faktiskt. Då undrar jag hur i hela världen det ens är möjligt att ta hand om fler barn utan att dö en smula själv på kuppen. Och om vi fattat det allra minsta vad vi gett oss in på.

(Och jo, jag vet. Förr i tiden hade folk i snitt nitton barn per hushåll, och man hörde dem aldrig klaga. Så jag borde egentligen bara hålla tyst, snyta mig och skaffa ett ordenligt jobb. Ska kanske göra det en vacker dag. Får se lite.)

Hur som helst - det är tacksamt med stunder som den här för framtidstron. Vi vaktar inte bara vårt eget barn, utan barnets bästa kompis idag. Två tvååringar har således sprungit runt, runt, runt i lägenheten och hållit låda för full hals hela kvällen. Och nu sover de! Och allt är tyst! Och jag lever! Och inget har gått sönder! Och inget av barnen har skadat sig! Och grannarna har inte ringt polisen! (Hoppas jag.)

Det kanske kan gå det här, trots allt.

TITTA, JAG ÄR VAKEN!

2010-12-07T23:29:00.003+01:00

Jag har inte varit pigg den här hösten, det kan man verkligen inte säga.
Till exempel har jag tjuvsovit på toaletten på jobbet vid fler än ett tillfälle.
Och vid skrivbordet.
Och på tunnelbanan.
Och typ överallt där jag stått/suttit still i mer än en minut, när jag tänker närmare på det.

En gång försökte jag introducera leken "vi ligger här och låtsas att vi sover" för Rufus. Det gick sådär. Eller ja, först gick det bra. Vi la oss ner, drog täcket över oss, och jag somnade. Då blev han sur, och drämde ett trätåg i huvudet på mig och skrek VAKA, MAMMA! på högsta volym. Det gjorde rätt ont. Nu för tiden får jag inte ens luta huvudet tillbaka i soffan förrän han är där och sliter i mig. NÄE SOVA! VAKA, MAMMA! VAAAAAKA!

Men så den här veckan plötsligt: Se bara!
Vaken till halv tolv på kvällarna FYRA DAGAR I RAD.
Känns lite som ett mirakel, faktiskt.
På "gå på vattnet"-nivå, minst.
I love it.

ÄLSKA EKENS MVC!

2010-12-07T23:26:00.001+01:00

Förra gången jag var gravid gick jag på Mama Mia mödravård på Götgatan hos en barnmorska som aldrig kom ihåg mitt namn, som aldrig kom ihåg om jag hade barn sedan innan, som aldrig kom ihåg vilka undersökningar hon gjort eller inte (man hade kunnat tycka att hon kunde skumläsa journalen lite för att underlätta för sig själv, men nä) och som dessutom var rätt nonchalant och osnäll i övrigt också.

Nu går jag på Ekens MVC. Det är (än så länge) som ett freaking himmelrike i jämförelse. Alla är så snälla! Och förklarar så fint! Och kommer ihåg så bra! När vi var på ultraljud i förra veckan blev både jag och barnets far så upp över öronen kära i ultraljudstjejen att vi inte kunde prata med henne utan att fnittra lite. Typ som när Rufus föddes och vi blev besatta av en av barnmorskorna på BB och bara *kollade upp henne på facebook*, *försökte para ihop henne med alla singlar vi känner* *planerade parmiddagar och gemensamt julfirande*.

Nu när jag tänker på det - kanske kan vi helt enkelt bara låta årets hela julfirande gå av stapeln på Ekens MVC? Jag, Gustav, Rufus och alla som jobbar där. Det skulle kännas mycket mysigt, tycker jag. Alla skulle kunna ha mjuka raggsockor, glada leenden och frid i blicken. Och personalen skulle få skitmånga paket av tomten för att de inte gjort något annat än gott hela året. Fint det vore!

PERSONLIG ASSISTENT?

2010-12-07T11:26:00.003+01:00

Jag vill minnas att jag avskaffade det här med att böja mig ner ungefär halvvägs in i graviditeten förra gången. Efter dagens tjugo minuter långa påklädningskrig med Rufus undrar jag därför: Vem tänker sköta allt sådant sedan, när jag vägrar böja mig längre?

Herregud, som om det inte räckte med att man måste klä på sig själv grejer varenda dag, fast man ser ful ut i allt.

PREGGORYGGENS ÅTERKOMST

2010-12-04T19:57:00.003+01:00

Igår var jag på konsert och stod och trängdes på ett hårt konsertgolv i... säg två och en halv timme.
Idag har jag så ont i ryggen att jag haltar som en skadeskjuten... säg älg.

Ocoolt.

FÖRSTA GÅNGEN VS. ANDRA GÅNGEN

2010-12-03T08:59:00.005+01:00

På många sätt är det exakt samma grej att vara gravid för andra gången som för första, har jag märkt.

Jag mår likadant (dvs jättebra, förutom halsbränna och ont i ryggen). Förbereder mig mentalt på samma sätt (dvs snöar in på extremt praktiska saker såsom barnvagnar, barnkläder och barnsängar för att allt det andra inte går att greppa ännu). Tycker att det är lika obegripligt (dvs EN MÄNNISKA?!? I MIN MAGE?!? NÄ, NU SKÄMTAR NI MED MIG APRILLO!). Och så har jag gått igenom tvättmaskinskrisen (dvs önskar mig en i julklapp) och byta lägenhetskrisen (dvs skickade precis in bytespapprena) med kuslig precision i upprepningen. För att inte tala om julmusten! Shit la mama vad gott det är med julmust. Den här preggovintern också.

På andra sätt är det verkligen en helt annan grej att vara gravid för andra gången som för första, har jag också märkt. (Jag märker så mycket, märker ni det?)

Första gången tänkte jag till exempel i det närmaste inte på något annat än att jag var gravid. Tre gånger om dagen surfade jag in på vårdguiden (och gravid.se) (och alla andra liknande ställen) och läste om vilken vecka jag var i, och vad som hände med fostret just då. Ibland (dvs varje gång) tjuvläste jag framåt också. Om vad som skulle hände med fostret i nästa vecka. Och veckan därefter. Och veckan efter det. Dessutom relaterade jag alla (alltså ALLA!) grejer jag gjorde på ett eller annat vis till att jag var ett preggo. (Ser man på, nu går jag på stan! Det är nog sista gången, för snart har jag ju barn. Och oj oj oj, nu äter jag ett äpple! Det är nog för att jag är gravid. Och å du milde himmel! Tror du inte att jag måste kissa nu också? Typiskt gravidbeteende!)

Den här gången glömmer jag bort ibland att jag ens är gravid. Och jag vet inte vilken vecka jag är i om jag inte tänker efter skitnoga. Och vårdguiden, pft! Så sjukt torr skriven, den där infon. Orka. (Går på stan, äter äpplen och kissar gör jag däremot emellanåt. Men det gör jag ju även när jag inte är gravid, har jag kommit på.)

Ska man ha dåligt samvete för den här nonchalanta inställningen, eller? (Dvs STACKARS ESTERBAN! BORTGLÖMD I SÅ UNGA ÅR!) Eller ska man tycka att det är helt sjukt skönt att vara lite mer avslappnad den här vändan? (dvs LYCKLIGA ESTERBAN! VILKEN RIMLIG NIVÅ DET ÄR PÅ DET HÄR SPEKTAKLET!)

Säg helst att man ska tycka att det är sjukt skönt!
Eller nej, säg vad ni vill förresten.
Jag är ju ändå så nonchalant nu för tiden.
You can't touch me.

FRÅGA MIG INTE

2010-12-02T21:45:00.002+01:00

Arbetsnamn den här gången, förresten: Esterban.
Med ett R i mitten där, ja.
Hur tänkte ni där?
Undrar du.
Och ja...
Det undrar jag allt som oftast också.

PÅ'T IGEN, DÅ

2010-12-02T21:11:00.002+01:00

Så var vi här igen.
Och med VI menar jag JAG.
På smällen och allt!

Den här gången har vi (bloggwise i alla fall) snabbspolat förbi allt det där med kissa på sticka, tro att hela grejen är inbillning, vara trött som ett levande lik* och oroa mig för att allt ska gå åt helvete.

Nu är jag i vecka 18.

Jag känner små, små sparkar från den lilla människan som växer där inne och ska bli Rufus lillasyster eller lillebror så småningom.

Det får man ju ändå säga är sinnessjukt fräckt.

*Okej, vem försöker jag lura? Trött som ett levande lik är jag verkligen fortfarande.

2009-01-30T09:51:00.001+01:00

Vi pausar här i några år, va?

ADJÖ DÅ

2009-01-28T14:41:00.003+01:00

Ärligt talat, hör ni.
En gravidblogg bygger onekligen ganska mycket på att den som skriver ska vara gravid.
Och det är jag faktiskt inte längre (även om det är MYCKET svårt att tro när man tittar på min arma kropp).
Så - hej på er!
Ni hittar mig i fortsättningen på onekligen.

FÖRLOSSNINGEN

2009-01-28T13:53:00.004+01:00

Så här med en veckas distans kan jag nog konstatera att det var en ganska bra förlossning, trots allt. Ungen kom ju ut. Jag dog inte. Och nu mår jag ganska bra, om än fortfarande med inställningen att det är ganska överskattat att sitta ner.

Bäst:

Epiduralbedövningen. Epidural kan mycket väl vara guds gåva till mänskligheten. Jag ville gifta mig med läkaren som gav mig den. Och äta epidural på bröllopet, typ.
Min kille. Som visste exakt vad han skulle säga och göra för att jag inte skulle freaka ur. Inte en enda gång kände jag behovet att skrika på honom eller slänga ur mig elakheter som det heter att man brukar vilja. Jag ville mest gifta mig med honom för att han var så fin.
Att jag inte fick panik och blev rädd en enda gång. Jag kände mig ganska mycket som mig själv genom hela processen.
Att min kropp inte kändes så oerhört pinsam som jag fruktat. Jag höll i och för sig krampaktigt i en spypåse under hela tiden ifall jag skulle behöva kaskadkräkas, men det gjorde jag inte. Jag är rätt säker på att jag inte vrålade eller bajsade speciellt mycket heller. Duktig kropp.
Bebisen som kom ut. Duh!

Sämst:

Sugklockan som avslutade hela förlossningen. Jag har i och för sig inget att jämföra med, men att bli förlöst med sugklocka är inte bekvämt. Alls.
Att jag glömde bort hur man kissar, och fortfarande inte riktigt kommer ihåg det. Kateter i tre dagar inte heller så kul.
Att hela förloppet stannade upp i en halv evighet när jag tyckte att allt var i stort sett klart, bara själva utploppandet av unge kvar. Då bara: Näe. Vi kör värkar med apstarka krystimpulser i fem timmar till innan du är klar. Det var ganska långa timmar.

I efterhand: Vill jag inte direkt knäböja och skrika LIVETS MIRAKEL, och prisa kroppens urkraft. Det var inte jättehäftigt, det tycker jag inte. Och jag känner mig inte jättepeppad på att göra om alltihop i brådrasket. Men å andra sidan är jag inte traumatiserad heller. Det var ungefär som jag hade trott att det skulle vara. Och det kom ut en perfekt liten bebis till slut som ligger och sover bredvid mig i soffan nu med fjunigt hår och pytteliten näsa.

Lätt värt det.

RUFUS IT IS

2009-01-23T17:22:00.005+01:00

Nu är det spikat och klart: Han heter Rufus!
Rufus Arvid Olle Bjärbo.
Hittills har han ungefär två intressen i livet.
Det ena är att sova. Det andra är att äta.
Klart man måste få ett djurnamn när man beter sig på det sättet.

KOWABONGA!

2009-01-22T04:04:00.003+01:00

Definitivt preggo ger: En splitterny Turtle.
Klockan 23.47 kom han skrikandes upp på min mage, med världens minsta naglar och blond kalufs på huvudet. Nu ligger han och hickar i sitt lapptäcke mellan oss på SöS, och jag vet inte, är det verkligen meningen att man ska sova nu? Jag tror jag ägnar natten åt att vara bebishög istället.

ACTION!

2009-01-21T06:19:00.004+01:00

Tolv dagar senare än beräknat sitter jag äntligen här i soffan med mina efterlängtade och eh... så lagom härliga värkar. Jag roar mig med att ge mig själv elektriska stötar med en tens-apparat. Det är kul. Snart ska jag gå över på det där med sittandet i duschen. Ska också bli kul.

Resten av processen: Försöka nästla mig in på ett fullbelagt SöS (har redan fått åka en vända till Karolinska när vattnet gick för att SöS var fullt), vrida mig i dödsplågor och krysta fram själva bebisen under skrik och gråt och tandagnisslan ska kanske inte bli exakt lika kul. Men ändå: Ganska peppad.

Själva bebisen känns liksom som en ganska bra morot i sammanhanget.

BF+11

2009-01-20T10:08:00.002+01:00

Nu har jag varit på sjukhuset och blivit undersökt. Oerhört festligt! All time high på festlighetsskalan var ctg-kurvan som mätte bebisens hjärtljud och mina sammandragningar. Eller ja, egentligen var det kanske min kille som var det festliga i sammanhanget. Han var som värsta sportcoachen vid mätaren.

- Den där sammandragningen var rätt medelmåttig, hörru. Kom igeeeen.
- Så ja. Lite bättre nu.
- Oj, shit! Nu snackar vi! Det där var nytt rekord!
- WOW! Mätaren goes wild! Bästa sammandragningen jag sett idag.

Själv känner jag mig ganska clueless i de här sammanhangen. På ett ungefär:
Läkaren: - Känner du av alla de här sammandragningarna?
Jag: - Eh, vilka sammandragningar?

Tydligen ser allt i alla fall väldigt bra ut. Om läkaren fick gissa (och det fick hon) kommer förlossningen starta av sig själv snart. Och om den inte gör det sätter de igång den på lördag. Dit är det fyra dagar. Fyra dagar är inte så länge, när man tänker på det. Det är det faktiskt inte.

BF+10

2009-01-19T09:45:00.002+01:00

Av outgrundlig anledning finns det speciellt ett skede i förlossningen som jag ser fram emot med oerhört stor förtjusning. Man skulle kunna anta att det var själva slutmålet: Ta emot den skrynkliga bebisen på magen. Men icke då! Så långt kan jag inte tänka. Lägger istället all min energi på att se fram emot värkarbetet hemma. Mer specifikt: "Ta gärna en lång, varm dusch. Men stå inte i duschen, då blir du trött. Ta in en pall och sitt ner under vattenstrålen." Sitta på en pall i duschen låter faktiskt freakin fantastiskt. Kan knappt vänta.

Därför känner jag mig dagen till ära en smula stressad över det faktum att Turtle närmar sig deadline. Imorgon ska jag till sjukhuset för att bli undersökt och få ett datum för igångsättning.
Plus med igångsättning = skrynklig bebis på magen innan veckan är över.
Minus med igångsättning = inget sitta på pall i duschen i hemmets lugna vrå.
Och då har jag inte ens börjat googla på igångsättningsskräckhistorier ännu.
Kan bli upplyftande, det här.

Alltså: DEADLINE, TURTLE!
Det är sådana man inte missar.
Fatta!

BF+9

2009-01-18T11:55:00.002+01:00

Jaha, så var det söndag.
Säkert tänker ungen helga vilodagen och ligga där inne och chilla hela det här dygnet också.
Ett himla sätt.
Jag känner mig både ledsen och besviken.

BF+8

2009-01-17T11:51:00.002+01:00

Vaknar och sätter mig förbannad upp i sängen. Killen tittar oroligt på mig.
"Hur mår du?"
"Bra" säger jag tjurigt.
"Men det är väl bra att du mår bra?"
"Nej, det är VÄRDELÖST att jag mår bra. Jag vill vrida mig i plågor!"

BF+7

2009-01-16T11:46:00.003+01:00

Jaha, så bebisen har FÖRSVUNNIT från bebisräknaren! Ungefär som i en mardröm jag drömde inatt. Plötsligt var magen borta, och bebisen var försvunnen. Jag letade till och med under sängen, men inte ens där fanns den. När jag vaknade blev jag skitlycklig över att magen var kvar. Då vet jag i alla fall var ungen håller hus.
Ser det hur som helst som ett tecken - nu ryker den där bebisräknaren.

Idag bakar jag bullar, lyssnar på Orup och sjunger med högt i alla låtar.
Driver inte det ut bebisen så blir jag nästan orolig på allvar.

BF+6

2009-01-15T11:31:00.002+01:00

Crap! Jag nappade direkt på den kreativa idén om att "Föda barn" idag nu när schemat var så tomt. Mycket bra plan, där, bloggläsare!
Men nappade min kropp på samma sak?
Icke.
Kroppen bara: Nä, orka. Jag sover extra länge istället.

Gårdagens sms:
"Du måste ha en comfy jäkla livmoder du."
Antingen är det sant, eller så går jag och bär på en väldigt konservativ unge som hatar förändringar.
Oklart vilket.

GE MIG EN PLAN

2009-01-14T17:13:00.003+01:00

Mitt liv (läs: mitt humör) hänger för tillfället väldigt mycket på att jag har någon slags plan för dagen när jag vaknar. Utan plan kan det hända att jag lägger mig platt på golvet och skriker för att jag är så otålig. Att vänta är att dö en smula. Typ.

I måndags hade jag till exempel planen: Fotoalbum.
I tisdags var planen: Pyssel och pynt.
Idag: Barnmorska och scones.

Men nu, nu är planerna i mitt huvud slut, och resten av veckan är skrämmande tom på aktiviteter. Jag fruktar ett sammanbrott utan dess like framåt lunch i morgon. Så kan vi inte ha det, gott folk.

Jag.
Måste.
Ha.
En.
Plan.

Tips?

BF+5

2009-01-14T16:26:00.002+01:00

Idag var jag på sista besöket hos barnmorskan. Som grande finale på sin oerhörda uppmärksamhetskampanj och känsla för att få en att känna sig speciell och alldeles särskild klämde hon i med ett: "Är det här ditt första barn, eller?"
Jag kände mig inte jättenostalgisk och sorgsen direkt när jag gick därifrån.
Nästa kontakt jag har med bebismänniskor är med barnmorskorna på Södersjukhuset.
Det känns som om de har ganska bra förutsättningar att slå mig med häpnad.

BF+4

2009-01-13T07:12:00.001+01:00

"De flesta förlossningar börjar på natten" står det överallt.
Vilket givetvis får som följd att jag numera hoppfullt skuttar (eh, läs: vältrar mig oerhört ograciöst) i säng på kvällarna och tänker "I natt! I natt kommer det nog att sätta igång! För nu känns magen ganska weird och jag har sammandragningar mest hela tiden och gör det inte liiiiite liiiiite ont ner mot ljumskarna också?"

Och sedan vaknar jag på morgonen och det har inte hänt ett dyft.
Envisa unge, vi längtar liksom efter dig.
FATTA!

BF+3

2009-01-12T11:08:00.002+01:00

Idag är det den 12 januari. Det är visst samma dag som jag gissat att det ska komma en bebis hit. Tillåt mig tvivla, så här i efterhand. Idag gissar jag istället att den 12 januari är dagen då jag påbörjar den mödosamma processen att sätta in fem miljarder bilder i fotoalbum. Kanske går jag till affären också, om jag hinner innan mörkret faller. Kanske inte.

Det är förresten lag på att påbörja fotoalbum när man är gravid, har jag förstått. Gravidhormonerna som som styr hjärnan på alla gravida kan tydligen inte tänka på annat än fotoalbum. Det är sant. "Oh oh, bebis på väg!" tänker hjärnan. "Måste. Fixa. Fotoalbum. Eller. Dö." Det står till och med listat i handböckerna som tips på lugna aktiviteter att syssla med när man väntar på att värkarna ska sätta igång. "Sätt in foton i album, baka något, laga mat och frys in eller se en mysig film" står det.

Sir, yes sir! skriker jag åt det och plockar fram saxen och klistret.
Här ska pysslas.

BF+2

2009-01-11T12:29:00.003+01:00

Nähä, gå på fest funkade inte som utdrivningsmetod.
Men det var onekligen väldigt roligt och dramatiskt att få svara IGÅR, FAKTISKT, när man fick frågan om när det var dags. "Igggååårr, sssa du?" började festfolket stamma. Sedan flackade lite nervöst med blicken och scannade av lägenheten på rena handdukar.
Verkligen synd att vattnet inte gick.
Det hade varit en partyhöjare, känner jag.

BF+1

2009-01-10T14:26:00.002+01:00

Igår kom jag på mig själv med att skriva följande ordkombination i ett mejl:
"Hoppas på lite härliga värkar snart."
Värsta kommandosoldat-inställningen i jämförelse med hur det var för några månader sedan, får man ändå säga. Men något vidare resultat verkar den här nya approachen ändå inte ge direkt.
Ikväll tänker jag gå på fest i ren trots.
Sug på den du, Turtle!

BERÄKNAT FÖRLOSSNINGSDATUM

2009-01-09T11:45:00.002+01:00

Det sägs att det är idag det ska ske. Den 9 januari är dagen då Turtle borde se dagens ljus enligt alla beräkningar. Åt det säger jag: SÄÄÄKERT! Tror jag så mycket jag vill på.

Min kropp visar inte minsta tillstymmelse till att vilja fixa fram den här ungen i brådrasket, direkt. Hur mycket jag än känner efter så känner jag ingen berömd "molande mensvärk". Istället verkar kroppen ha bestämt sig för att sova helt sjukt mycket, dagen till ära. I och för sig oerhört tacksamt, eftersom jag inte kunnat sova de senaste fem nätterna.

I natt: 14 timmars sömn, utan minsta problem.
Nu: Frukost.

DET ULTIMATA GOSEDJURET

2009-01-08T11:43:00.004+01:00

När jag föddes och låg på BB fick jag en gosedjurshund i present. Han heter Ludde, och är (28,5 år senare) fortfarande en av de största kärlekarna i mitt liv. I smyg bor han på min huvudkudde fortfarande (men säg det inte till någon, för jag är vuxen nu och vuxna sover inte med gosedjur). Vid det här laget har Ludde tappat sina plastögon och sin plastnos, fått ny päls, ny stoppning, och ligger ofta inne för operation. Jag skojar inte, han har typ sytt fler stygn än Börje Salming gjorde under hela sin hockeykarriär.

Och det kan hända att jag överdriver Luddes betydelse en smula, men jag tror han står för ungefär... 80-90% av min grundtrygghet här i livet. Så länge Ludde finns är allt lugnt och fint på jorden. Så är det. Och eh, klart som korvspad då att man vill ge något liknande till sin egen unge när man nu ändå är i stånd att skaffa en! (Märk väl: LIKNANDE. Ni trodde väl inte att ungen skulle kunna komma här och roffa åt sig Ludde himself? Jag är både snäll, givmild och beredd att offra en del för mitt blivande barn, men där går sannerligen ändå gränsen).

Anyhow, vi har vi letat efter det ultimata gosedjuret i månaders tid vid det här laget. Alla andra inköp har bleknat i jämförelse. Vagn, skötbord, kläder, blöjor, PAH! Det är gosedjuret som är det viktigaste för barnets uppväxt. Det fattar man ju. Ju längre tiden har gått, desto mer desperata har vi blivit. FÖR ALLTSÅ, VARFÖR FINNS DET INGA GOSEDJUR SOM HÅLLER MÅTTET, NU FÖR TIDEN? VART ÄR VÄRLDEN PÅ VÄG?

Kära gosedjurtillverkare, skärp er! Nu fixar ni fram ett gosedjur som är perfekt stort (går ner i en ryggsäck, men rejäl nog att hålla i när det åskar), perfekt mjukt, perfekt gulligt, perfekt tungt och OBS! har perfekt gosiga öron. Och inga himla katter eller fiskar eller giraffer eller så, det ska vara en hund eller möjligtvis en kanin. Capice? Jag börjar få panik. Mitt blivande barns hela uppväxt står på spel här.

/nojig_80

P.S. Säg det inte. Jag vet att ungen väljer själv och säkert inte alls kommer att intressera sig för gosdejuret vi trycker upp under näsan på honom/henne. Men det spelar ingen roll. Det måste ändå finnas där, UTIFALL. Okej?

VECKA 40

2009-01-08T11:30:00.004+01:00

En imponerande syn som möter en varje gång man går förbi spegeln nu för tiden, alltså! Jag fattar inte hur man frivilligt kan välja att ligga kvar där inne, helt ihopknölad. Men, men, det är mycket annat jag inte fattar också, så det behöver inte betyda något. Det här med pension, till exempel. Eller varför försäkringskassan inte skickar någon slags lapp där det står typ: Nu har vi tittat på din ansökan om föräldrapenning sedan i oktober, här är beskedet och din utbetalningsplan, puss och kram - FK. Ska man gissa sig till när pengarna kommer, eller? Hålla tummarna och hoppas på vinst någon gång framåt våren?

Roligare att spela på chokladhjul på Liseberg i så fall. Fatta statusen när man vinner storvinsten och kommer hem med en sådan där gigantisk schweizernötchoklad som är över en meter lång!

MYCKET VIKTIG MÄNNISKA

2009-01-07T12:07:00.003+01:00

Okej, nu börjar jag tro att min barnmorska är dum på riktigt. Idag klämde hon mig jättehårt på magen IGEN och mumlade något jag inte riktigt förstod. Sedan sa hon, IGEN, att hon inte riktigt kunde känna hur Turtle låg.

- Vi kanske skulle göra ett extra ultraljud på dig.
- Men... det gjorde du ju för en vecka sedan?
- Gjorde jag?
- Ja. Och sedan sa du att det såg HELT OKEJ ut.
- Jaha. Ja, men då så!

Märkligt. Jag tycker liksom det verkar som att min barnmorska inte riktigt har förstått det här med att jag och min bebis är lite extra viktiga och speciella om man jämför med alla andra i världen, och borde behandlas lite mer som de VIP-personer vi faktiskt är. Inte en enda gång har hon rullat ut röda mattan när vi anlänt, till exempel. Inte en enda gång har jag blivit hämtad av en vit limousin inför mitt inbokade besök. Eller (för den delen) blivit igenkänd och ihågkommen från en vecka till en annan.

Jag har hört om folk som känner sig kära i sin barnmorska, och vill adoptera dem och ha dem på en liten, liten hylla i hemmet mest hela tiden. Låt mig säga så här: Liiiite svårt att förstå den känslan för tillfället. Lite.

NAMNET, DET SATANS NAMNET

2009-01-06T20:11:00.004+01:00

Det är tre dagar kvar till beräknad bebisankomst nu. Man skulle kunna tycka att de senaste nio månaderna borde ha varit tidsrymd nog för oss att komma överens om bra namn på det blivande barnet i hushållet. Det skulle man. Men det vore synd om man antog det, för man skulle ha fel.

Jo, tjejnamn vet vi.
Det är om det blir en kille som det blir knivigare.
Hur stor är chansen att barnet kommer ut med en post-it lapp i pannan med namnet förtryckt på?
Jättestor va?
Tääääänkte väl.

Vad tror ni Turtle heter om Turtle levereras med snopp?

Reglerna är att det inte får gå att koppla till någon Astrid Lindgren-figur, inte får vara allt för bibliskt, och inte får vara allt för vanligt. Och det ska helst gå att säga på småländska också. SHOOT!

GRÄNSEN

2009-01-05T19:22:00.002+01:00

Och där! någonstans tror jag att jag slutligen passerade gränsen.
Nu är jag trött på det här med att vara gravid.

Det enda mitt liv går ut på för tillfället är att vara konstant täppt i näsan, ha konstant ont i ryggen, frätas sönder inifrån av halsbränna, förfasas över mina svullna fötter, inte kunna gå ordentligt, absolut inte kunna sova ordentligt och eh... jag vet inte om det märks men: absolut inte kunna hålla humöret på topp heller.

Komsi, komsi bebis!
Jag lovar - det är festligare utanför livmodern än inuti.
Rymligare också.

BLIR DET NÅN ÄNDRING SÄGER JAG TILL

2009-01-04T13:50:00.006+01:00

Nu börjar telefonsamtalen och sms:en trilla in med allt jämnare mellanrum. Ungefär tusen gånger om dagen svarar jag nej, nej, ja då på följande frågor:

NÅGON BEBIS ÄNNU?
ÄR DU PÅ BB?
MÅR NI BRA?

Å ena sidan: Det är väldigt, väldigt fint att folk hör av sig. Det är det verkligen.
Å andra sidan: Jag kommer få förslitningsskador och frossbrytningar av allt smsande snart.

För eh, det kan ta tre veckor till det här, gott folk. Chill, för bövelen! Chill!
Det är inte så att jag kommer glömma tala om för er när bebisen har kommit direkt.
Tro mig, ni har att göra med en internetberoende bloggfanatiker här. Överst på listan över saker som ska packas i BB-väskan står dator och trådlöst bredband, typ. Sedan följer mobil, mobilladdare, kamera, kameraladdare och kamerasladd tätt därpå. Jag kommer behöva ha en liten extra minibuss med mig till BB för alla tekniska prylar, bara. Och ni, ni kommer vara så trötta på mitt bebisrapporterande att ni vill döda mig innan jag är klar.
Så, lugn och fin nu. Andas.
Jag säger till, okej?

NOVALUCOL

2009-01-02T17:26:00.003+01:00

Jag undrar lite om min barnmorska vet vad hon pratade om när hon sa att det inte fanns några restriktioner kring hur mycket halsbrännetabletter man får äta som gravid. Idag kom min kille hem med ett nytt 100-pack Novalucol till mig. Jag kastade mig över det som om det vore knark i det och jag behövde en fix omedelbart för att inte klösa ögonen ur mig.

- Vet du vad det här betyder?
- Nej.
- Att jag snart har ätit 600 sådana här tabletter.

Och då räknar jag inte ens de hundratals Gaviscontabletterna jag åt innan jag insåg att de var så äckliga att jag skulle döden dö om jag var tvungen att intaga en endaste till och gick över på Novalucol istället.

Halsbrännetablettstilvverkarna måste verkligen älska mig alltså.
Men det är i och för sig okej.
Kärleken är ömsesidig.

KLUMPFOTEN

2009-01-01T15:16:00.006+01:00

Ärligt alltså, vem behöver definierade fotleder och sådant tjafs?
2009 är året då det blir inne med vedträn till fötter och anklar, så svullna att det sticker i dem när man går på dem.
Därtill prinskorvstår.

Kom ihåg var ni hörde det först.

LAPPARNA

2008-12-30T11:27:00.003+01:00

Minns ni tvångstanken om alla barns rätt till ett lapptäcke?
Ett minne blott nu för tiden, utan minsta ansträngning från min sida.
Klurig som jag är la jag nämligen ut själva syendet på entreprenad, och lagom till jul hade min 91-åriga stålmormor fixat biffen åt mig. Nu går min 91-åriga stålmormor omkring och suckar och tycker att täcket är helt misslyckat (snett och vint och fult och slarvigt). Själv går jag omkring och visar v-tecknet och tycker att täcket är helt fantastiskt. Allvarligt! Det är ju så man vill lägga sig och kravla på det själv så fort man ser det.

INTE OKEJ ALLS

2008-12-29T15:19:00.003+01:00

Å, mupp, jag är på så sjukt dåligt humör!
Nyss var jag hos min fåordiga barnmorska som klämde mig jättehårt på magen och grymtade något som jag inte förstod. Sedan ville hon göra ett extra ultraljud för att vara säker på att Turtle låg på rätt håll och slängde upp mig på en iskall brits. Och när jag låg där med maginnehållet på display på tv-rutan grymtade hon lite till. Sedan stängde hon av tv-skärmen.
"Det ser helt okej ut, det här."
"Vadå" ville jag pipa ynkligt. "VADÅ, HELT OKEJ? Vad hände med PERFEKT, UTMÄRKT och JÄTTEBRA? Vad meeeenar du?"
Fast jag sa ingenting, för jag ville inte verka mesig.
Sedan log hon och sa att barnet i magen var ett REJÄLT barn.
Då började jag nästan gråta och kom på att jag nog inte vågar föda fram det, trots allt.
Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra.
Lite sent att ångra sig nu, va?

SAME SAME BUT DIFFERENT

2008-12-28T22:34:00.002+01:00

Idag hämtade vi ut en sjukt fin matta som vi köpt till vardagsrummet. Sedan promenerade vi lite kors och tvärs över stan med mattan i en gigantisk rulle på axeln. (Eller okej: Min kille promenerade kors och tvärs över stan med mattan i en gigantisk rulle på axeln. Jag gick bredvid.) (Eller okej: Jag sniglade mig fram bredvid.) (Eller okej: Jag sniglade mig fram två meter bakom.)
Sedan gick vi på café med mattan.

- Se det som en övning!
- Hur då?
- I att gå och fika INKLUSIVE halvjobbigt bihang.
- Du tänker matta/bebis - ungefär samma?
- Typ.

Fast sedan ställde vi mattan vid dörren på cafét och lämnade den där under hela fikan.
Bebisen får nog följa med till bordet i alla fall.

JUL, CHECK

2008-12-27T17:01:00.002+01:00

Sådär ja!
Hemma i lägenheten igen, utan missöden.
Inte en enda bebis behövde bli förlöst framför vedspisen i Småland, och det tackar vi ödmjukast för. Nu ska vi bara checka av nyårsafton också, sedan är saken biff.
Fyra, fem dygn till, Turtle.
Sedan får du bestämma.
Okej?

UGGLENAPPAR OCH BLÖJOR

2008-12-20T20:55:00.003+01:00

Å herregud! Det står ett uppmonterat skötbord med nappar och blöjor och tvättlappar och salvor och fan och hans moster på vårt badrum! Det är apfestligt, vi går dit hela tiden och tittar och fnissar åt det. Jag är mest förtjust i napparna. De är sjukt söta. Det är ugglor på en av dem, den är min favorit. Synd att det inte är socialt accepterat att jag använder napp själv, jag tror den skulle klä mig.

Den största krisen under hela vår bebisgrejerinköpsrunda inträffade vid blöjhyllan på Coop. Våra facit i livet (aka Karin & Eric) har liksom talat om för oss vilket märke som funkar bäst, men när vi väl stod där insåg vi att VI HADE GLÖMT!!! Genast tog jag upp telefonen och slog Karins nummer med darrande fingrar. Ju fler signaler som gick fram, desto mer desperat blev jag.

- Gustav! Hon svarar inte!
- Oj då.
- Vad ska vi gööööra?
- Ta ett självständigt beslut?
- WOAHH, NERVÖST!

Vi valde fel så klart, men det hindrar ändå inte mig från att vara på vansinnigt gott humör.
En napp med en uggla på, fatta! Snart ska det bo någon här som kan använda den.
Fräckaste jag någonsin hört talas om.

SMÅLANDSSTILEN

2008-12-20T09:41:00.003+01:00

En väldigt rolig reaktion jag mötts av på sistone:

Jag:
- Jag hoppas bara att bebisen stannar inne lite till, så jag slipper föda när jag är nere i Småland och firar jul.
Random person:
- Ja, det förstår jag VERKLIGEN. Men... Det finns väl något sjukhus där också?

Lustigt att det skulle komma upp, alltså! I Småland kör nämligen alla på old school-varianten. När värkarna kommer igång drar pigan igång vedspisen och börjar koka vatten. Sedan plockar hon fram de rena handdukarna (sparade enkom för detta tillfälle) och kör ut allt mansfolk ur huset. Sedan ligger man på en fäll framför brasan och föder sitt barn. Blir det några komplikationer får man sända efter doktorn med häst och vagn. Det är alltid snöstorm då, så det tar skitlång tid för doktorn att komma fram. Full är han också, för han har druckit glögg. Låt mig säga så här: Det är väl ungefär fifty-fifty att man klarar det. Barnen stryker nästan alltid med i alla fall. Rätt jobbigt, faktiskt.

Eller! Det kanske inte är sjukhuset jag hänger upp min nervositet på. Mer själva hemkomsten från det. Jag skulle så innerligt gärna vilja komma hem till min egna lägenhet, med egna grejer och egen tid när vi har varit på BB och fixat fram Turtle. Mitt flickrum i föräldrarhemmet (som också är fyllt av ungefär tjugo släktingar kring jul) känns inte riktigt lika ultimat. Och då gillar jag ändå både flickrummet och släktingarna ohämmat mycket. Det är bara så svårt att få vara i fredrik där, som min söta lillasyster skulle sagt för hundra år sedan.

Lyssnar du, Turtle?
Stay put, säger jag.
Annars blir det ingen veckopeng.

Vecka 37

2008-12-19T14:04:00.003+01:00

Tre små veckor kvar till beräknad ankomst idag. Min plan är att knipa igen över jul och nyår, men sedan är det fritt fram för ungen där inne vilken sekund som helst, faktiskt.

Vilket datum tror ni det blir?
Jag tycker 12:e har en fin klang.

SÖMNLÖS I STOCKHOLM

2008-12-19T01:47:00.002+01:00

Klockan 20.23 var jag så trött att jag nästan somnade med huvudet på köksbordet, så jag borstade tänderna, byggde bo under täcket, släckte julstjärnan och somnade.
Tre timmar senare vaknade jag igen.
Nu har jag vänt mig trehundratrettiofjorton gånger fram och tillbaka i sängen och suckat åt att min kille andas så högt i två och en halv timme utan att somna om en enda sekund. Jag ger upp.
Det sägs att man sover så dåligt under sluten av graviditeten för att kroppen ska öva sig.
Av alla dumma saker jag hört, så kan det vara det allra dummaste.
Herregud, kroppen! Fattar du inte att det hade varit smartare att sova som aldrig förr och vila upp sig lite?

MATERNITY BIG BRA

2008-12-17T21:16:00.004+01:00

Min kille och jag har en inköpslista över saker som vi måste köpa Innan Bebis. När man köpt något får man kryssa av saken i den lilla rutan som vi ritat bredvid. Vi gillar att kryssa av. Kryssa av kan kanske vara något av det bästa vi vet. Därför får sakerna på listan inte stå kvar speciellt länge. Vi köper och kryssar, köper och kryssar, köper och kryssar.

Förutom när det kommer till en punkt: Amnings-BH.
- Det får du köpa själv, säger min kille.
- Men ååååå, säger jag. Jag tycker det känns läskigt! Kan inte du kö...
- NEJ!

Och ja, ja. Jag hör er.
"Vad i hela friden är det som är så läskigt med en amnings-BH?" undrar ni.
Tre saker, ska jag säga er.

1. En amnings-BH är ett tydligt tecken på att man snart ska amma. Vilket i sin tur är ett ganska tydligt tecken på att man ska bli morsa. Vilket i sin tur då och då känns läskigare än spöktåget på Gröna Lund.

2. En amnings-BH är alltid ful, men praktisk. Det är lite av min största skräck. Att föräldraskapet kommer förvandla mig till en sådan som älskar fula men praktiska saker. "Åhå", kommer jag att säga. "Det regnar! Låt oss ta på galoscherna!" Och sedan köper jag byxor med dragsko och praktiska fickor och börjar använda broddar under skorna.

3. En amnings-BH är skrämmande stor. "Tänk dig att brösten blir dubbelt så stora som de är nu" säger expediten i affären. "Ta minst en kupa större än du har som gravid. Du ska få plats med en knytnäve extra i kuporna." STÖRRE ÄN JAG HAR SOM GRAVID?!? EN KNYTNÄVE TILL?!? Men ärligt, huuuur är det möjligt? Hur ska jag ens få plats i lägenheten?

Grundat på ovanstående tycker jag att det känns oerhört stort att jag idag lyckats masa mig till en butik och provat tre olika (fula, praktiska och ohyggligt stora) bysthållare utan att dö. Och ännu större att jag faktiskt, FAKTISKT! till slut kom hem med en av dem i en kasse. Det var i och för sig på vippen att jag vände mig om och sprang skrikande därifrån när den slogs in i kassan och det stod MATERNITY BIG BRA med stora bokstäver i displayen. Men jag härdade ut. Jag härdade ut!

Ro hit listan, honey.
Här ska kryssas.
Med svart spritpenna minst.

SOM GATAN, MINST

2008-12-16T20:53:00.005+01:00

Har vacklat lite fram och tillbaka om huruvida vi borde skaffa en julgran i år eller inte.
Har liksom aldrig haft någon egen, och tyckte eventuellt det kändes lite jobbigt att fixa fram både gran och fot och kulor och glirr och ljus och fan och hans moster. But then again, man älskar ju julgranar. Det gör man ju. Och när jag fick det här mästarargumentet slängt i ansiktet var det ingen diskussion längre:

"Men gud, passa på nu! Nästa år kommer ni att ha en krypande ettåring som förstör alla era tankar på gran. Köp en, köp en, köp en!"

Nu står det en julgran med extra allt i vårt vardagsrum. Vi hade bara en liten, liten livskris kris mitt i allt det fröjdefulla pyntandet och fixandet med den.

- Jaha. Här står du och är höggravid i klänning och hänger upp julgranskulor i vår julgran. Och jag går omkring i mina kostymbyxor och min skjorta och serverar glögg och spelar julsånger på stereon och funderar på att köpa en näshårstrimmer. Det är ju själva helvete vad gamla vi har blivit.
- Oh yes. Mer mandel till glöggen?
- Gärna.

SÅ FÅR DU IGÅNG FÖRLOSSNINGEN

2008-12-14T22:50:00.003+01:00

Jag tror jag kan ha kommit på den ultimata vägen att få igång en förlossning: Boxning på wii sports.
JEEESUS CHRIST, skitjobbigt ju! För säkerhets skull slutade jag anstränga mig efter ungefär en rond, för jag vill inte föda barn just nu. Däri ligger också förklaringen till varför jag förlorade rätt stort.

Men sedan, framåt mitten av januari...

Då vet jag hur man gör.

DON'T TRY THIS AT HOME

2008-12-12T12:09:00.001+01:00

Har precis ägnat de två senaste dygnen åt kombinationen Vara Höggravid och Ha Vinterkräksjukan. Oerhört överskattad kombo, prova den inte! Jag känner mig ungefär som om någon kört över mig med en ångvält, backat och kört över mig igen. Jag har i och för sig aldrig blivit överkörd av en ångvält i verkliga livet, så jag har ingen aning om vad jag snackar om. Men det måste vara ungefär så här det känns.

Nu försöker jag fjäska för Turtle genom att klappa snällt på magen och dricka avslagen cola till frukost, som kompensation för att hans/hennes bostadssituation varit under all kritik på sistone. Jag hoppas han/hon är kortsint, och tänker gilla mig snart igen.
Känner mig inte speciellt orolig, tror jag.
Det vet ju alla att ungar gillar läsk.

EN LITEN MÅNAD

2008-12-09T12:05:00.002+01:00

Exakt en månad idag till Delivery Date.
HOLY!
Jag pendlar mellan att tycka att det:
1. Är helt outsägligt länge
och
2. Springa omkring och skrika av stressen och tänka jag hinner inte jag hinner inte jag hinner inte jag hinner inte HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!
Oklart vad det är jag ska hinna.
Men ni fattar.

PRISET MAN FÅR BETALA

2008-12-08T10:54:00.001+01:00

Ingen rygg kvar, nej.
Men väl ett färgglatt barnrum!

HULKEN HÄLSAR HEM

2008-12-08T08:48:00.003+01:00

Efter tre dagars målning och möblering i Turtles rum bestämde sig min rygg slutligen igår för att säga upp sig från sitt jobb och lägga sig i en pöl på marken och dö.
R.I.P ryggen, det var trevligt att lära känna dig.
Resten av dagen satt jag stilla på en stol och vägrade röra på mig.
Jag gillar det inte. INTE!
Om man har sex överblivna däck till bilen i bagaget och ska frakta dem ner till sitt källarförråd så tycker jag att åtminstone tre av dem borde fraktas dit av mig. Inte som igår bara: Hej, jag står här och håller i bilnyckeln så länge så bär ni andra däcken, visst?
Pah! Jag känner mig både vek och löjlig.
Plus att jag längtade efter att träna spinning igår, vilket bara kan betyda att jag slutligen också förlorat förståndet helt och hållet.
Typiskt min otur.

TRIVSEL ÅT TURTLE

2008-12-06T19:23:00.004+01:00

Nu jädrar är det dags!
Inte för förlossning, som alla verkar tro så fort jag inte bloggar på en halv sekund, utan för fixandet av Turtles blivande rum. Vi snackar väggmålning, spjälsängsmålning, byråmålning, bokhylleuppskruvande, bäddande och allmänt fix.
Är mycket exalterad.
Man får använda så mycket färg när man fixar barnrum i jämförelse med andra rum har jag hört.
Mmm... färg.

ATT BÄRA BARN

2008-12-02T21:26:00.003+01:00

Den här profylaxkursen måste ha stigit oss åt huvudet totalt även om den inte ens var hälften så hippiebetonad som vi befarade innan. Vågorna och delfinerna och de mentala målbilderna måste ha smugit sig på oss ändå.
I rena hippieyran har nu Gustav gått och köpt en bärsjal, som han går omkring med i lägenheten. För att testa hur man gör när man knyter har han snott min gosedjurshund Ludde som försökskanin.

- Korsa här, knyt här, lägg barnet här, och dra över den här. Så! Ser det bra ut?
- Jag tror det. Ludde verkar nöjd.
- Ja, och så är det ju så bra för Luddes rygg också! Det här med att bli buren i sjal, alltså.
- Exakt.

Det här med bärsjalar väcker för övrigt starka känslor, har vi märkt. På ena sidan har vi de som tjoar halleluja och lovprisar bärsjalen så fort man nämner dess namn. På andra sidan har vi de som skeptiskt rynkar på näsan och mumlar något föraktfullt om batik och rökelse och krampaktigt håller tag om sin moderna Babybjörn bärsele istället. I den här lägenheten har vi slutligen bestämt oss för att ställa oss någonstans mitt emellan. Vi tänker testa båda, och se vilken som faller Turtle på läppen. Och skulle det råka bli bärsjalen som går segrande ur striden så har vi fått en hel del väldigt kreativa förslag på hur vi kan komma runt det här med hippiekänslan på sistone. Det kan ingen säga emot.

- Köp en röd och dekorera den med hakkors. Då lär ingen anklaga er för att vara hippies i alla fall.

VATTEN, NÅGON?

2008-11-30T22:45:00.002+01:00

Om det är någon som känner att de har brist på vatten kan ni bara säga till mig.
Allvarligt, alltså.
Jag har en alldeles egen vattenreserv i benen och fötterna nu för tiden.
Känner inte att jag har så stor nytta av den, faktiskt.
Den gör mest så att jag inte kan ha strumpor på mig utan att få djupa vallgravar av resåren framåt kvällen.
Delar således gärna med mig.
Någon?

IN GENOM NÄSAN, UT GENOM MUNNEN

2008-11-26T10:51:00.002+01:00

Oerhört konstigt påhitt egentligen, det här med att gå på profylaxkurs och sitta och öva på att andas (och krysta!) i grupp. Jag borde rimligtvis ha hatat varje sekund. Men istället köper jag varenda ord kursledaren säger, och tycker kursen är apfestlig. Vad kan jag säga? Man blir uppenbarligen ett nutcase av att ha ett barn i magen.

So far: Väldigt lite hippiesnack. Noll delfiner, noll urkrafter, noll magdanser. Eller okej, hon kanske fick in ett liiiitet liiiitet "Jag tänkte mig att varje värk var en havsvåg, och jag var stranden som följde vågens rörelser" där någonstans, men jag lyssnade inte så noga just då.

Idag har jag blåmärken på insidan av armen efter att min kille har nypt mig upprepade gånger i skinnet för att kontrollera så jag kan sköta min mellanandning även under smärta. Det kunde jag. Och jag drömde att förlossningen gick jättelätt och att jag inte var rädd ett dugg, bara proffsig, och när bebisen kom ut var det en liten tjej med ljust fjunigt hår på huvudet.

Ahhh, profylax, I love you.
Det är så man får lust att tända rökelse för att fira.

TORTYREN!

2008-11-24T12:55:00.002+01:00

Idag har jag varit hos tandläkaren.
Oerhört obehaglig upplevelse.
Jag menar, det är rätt obehagligt hos tandläkaren även i vanliga fall.
Men som tämligen gravid är det tortyr.
TORTYR!

Först får man klä på sig ett förkläde av bly (not kidding) för att magen inte ska träffas av några röntgenstrålar. Sedan får man lägga sig ner på rygg (hata, hata, hata ligga på rygg med en mage som trycker upp alla inre organ i munnen på en och halsbränna som får en att vilja kräkas.) Sedan sänker tandläkaren ner överkroppen ytterligare lite till bara för att jävlas. Och så petar hon sönder ens inflammerade tandkött tills det blöder överallt i munnen på en. Sedan får man betala massor av pengar när det är klart.

Tandläkare är onda, onda människor.
Det säger jag nu, yo.

OERHÖRT ROLIG, FAKTISKT

2008-11-22T18:46:00.003+01:00

Min kille är på fest och jag ligger hemma och tycker eventuellt en smula synd om mig själv för att min rygg gör så ont att jag inte kan resa mig ur soffan. Så kan det gå när man går EN TIMME på stan och är klenast i universum.

- Säg inte till dina kompisar att jag är tråkig och ligger hemma i soffan och har ont överallt.
- Vad ska jag säga, då?
- Att jag är helt sjukt rolig och ligger hemma i soffan och har ont överallt. Åtminstone. Och överdriv gärna den där roliga delen.

ORÄTTVIST, JU!

2008-11-20T22:17:00.005+01:00

Har börjat inse så sakteliga att vi (som i jag och min kille) i och med den här bebisgrejen har klampat in på ett helt nytt minerat område när det kommer till mars/venus, blått/rosa, kille/tjej. Jag var rätt förberedd på att det skulle vara så när det kommer till själva barnet i fråga. De vattentäta skotten mellan den rosa tjejavdelningen och den blå killavdelningen har jag liksom tänkt på i förhand. Men jag hade inte riktigt reflekterat över hur ohyggligt mycket det skulle spilla över på oss också.

Hej blåögd!

De senaste sju månaderna har jag pratat bebisar med i stort sett alla jag mött. Jag har fått fem miljarder frågor. Fem miljarder kommentarer. Fem miljarder berättelser. Fem miljarder tips. Fem miljarder åsikter. Fem miljarder omtankar. Fem miljarder av allt som är bebisrelaterat, när man tänker på det.

På samma tid har min kille inkasserat några grattis, tror jag. Och en och annan fråga, kanske.

Och jo, ja, ungen ligger ju uppenbarligen i min livmoder och växer.
Men annars vill jag minnas att vi har varit två om det här hittills.

Gustav kan således lika gärna svara på alla frågor om barnets kön, barnets namn, barnets prylar, barnets kläder, barnets framtid, barnets whatever. Är ungefär lika intresserad som jag av att inkassera tipsen, berättelserna, kommentarerna, omtankarna, åsikterna. Ska vara hemma lika länge, läsa lika många sagor, byta lika många blöjor, rulla lika mycket vagn har vi tänkt. Ändå får han stå bredvid som någon slags bonusperson som inte spelar så stor roll i sammanhanget. Lite som när jag skulle köpa en dator och hade med mig Gustav i butiken och expediten bara pratade med Gustav hela tiden, som om jag var liiiiite, liiiite utvecklingsstörd och ändå inte förstod mig på samtalsämnet. Fast omvänt.

Och då har barnet inte ens tittat ut ännu.
Kan bli en oerhört intressant upplevelse det här.
Intressant och blodtrycksförhöjande.
Mest blodtrycksförhöjande, tror jag.

ANDAS FÅR RÄCKA

2008-11-18T19:24:00.003+01:00

Så där, nu har vi bokat in oss på profylaxkurs trots allt.
Jag laddar mentalt inför eventuellt flum genom att gå omkring barfota i min mest hippielika klänning och tänka på delfiner. Det går bra. Jag känner mig oerhört öppen i sinnet, naturlig, urmoderlig and all that jazz. Tills jag läser någonstans att "det är avslappnande med lite magdans inför förlossningen". För eh, URSÄKTA MIG?!
Magdans i förlossningssalen iklädd ett av landstingets snygga skynken.
Där någonstans går väl ändå gränsen.

TJOCKAST PÅ FESTEN

2008-11-17T20:09:00.005+01:00

Det börjar bli lite knivigt nu. Det här med att inte relatera till sig själv som en valross så fort man får syn på sig själv i en spegel och vilja gråta en smula. Och det är väl okej så länge man får hänga i hemmets lugna vrå, där ingen annan ser, men det är farao inte vidare lätt när man ska på bröllop i vecka 33. Det är det inte. Bröllop har lätt en tendens att vara befolkade. Med skitsnygga smala kroppar i allehanda fodral. Man kan ju få en livskris för mindre.

Men, men. Jag hittade en klänning jag fick plats i, hade väldigt roligt, dansade en liten smula OCH vaknade utan minsta tillstymmelse till baksmälla. Alltid något.

DAGENS GALLUP

2008-11-17T17:26:00.002+01:00

Min bästa kompis har precis fått barn. Och förutom att det är helt sjukt lyckligt och overkligt att det BOR EN BEBIS (!!!!) hos dem nu så har det också öppnat slussen för helt nya frågor att fundera sig sömnlös över. Till exempel: När man säger att en förlossning har tagit X antal timmar... räknar man då från när värkarna började, eller från när man åkte till BB?

Min kompis hade värkar i 36 timmar innan flickebarnet slutligen tittade ut.
Det tycker jag låter länge.
Jag tycker i och för sig att allt över typ 36 minuter låter fullständigt ohållbart, men om vi bortser från det en stund och undersöker saken vetenskapligt istället?

Du som gjort det här förr: Hur lång tid tar det?
Jag vill ha tiden från när värkarna satte igång tills ungen var ute.
SHOOT.

SNED

2008-11-17T17:21:00.002+01:00

Det är när man tittar ner och ser att magen är helt sjukt sned som man måste skratta lite extra åt sig själv. Jaha, så Turtle gillar mest den högra delen av mig. Det är där han/hon hänger på dagarna. Och ja, ja. Inte mig emot. Det resulterar i och för sig i att jag ser helt missbildad ut, men det är onekligen väldigt festligt. Det är det.

RH HIT, RH DIT

2008-11-13T09:25:00.004+01:00

Mitt blod är RH-negativt, har jag fått veta så här i preggotider. Det betyder att om min bebis INTE råkar vara RH-negativ så kan jag börja bilda antikroppar mot barnet. Antikroppar = typ samma sak som att bli allergisk mot sin bebis och stöta bort den, right?

Bra där, kroppen.

Det är tur man inte lever förr i tiden alltså. Då var det kört för RH-negativa mammor med RH-positiva barn, säger min barnmorska. Mest kört var det för barnet. Mamman blev bara lite olycklig. Nu för tiden är det inte kört. Man får ta lite extra prover och käka lite vaccin bara. Känns ju oerhört mycket bättre ändå.

MMM... MJÖLK

2008-11-11T09:40:00.003+01:00

Den enda vätskan som jag inte upplever som frätande i dessa dagar av konstant halsbränna FRÅN HELVETET (ursäkta utbrottet) är mjölk. Mjölk är basiskt. I love basiskt. Häromdagen drack jag en liter mjölk till maten. Sedan öppnade jag ett paket till och drack ännu mer. Min kille satt och tittade på mig som om jag rymt från en freakshow hela tiden.

- Eh, har du behov av kalcium just nu eller?
- Tyst nu. Kan jag få lite mjölk?

BEHÖVER OCH BEHÖVER

2008-11-11T08:49:00.003+01:00

Inne på Ikeas barnavdelning:

- Jaha. Här hänger det något som jag inte riktigt förstår vad det är. Tror du vi behöver en sådan nu när vi ska ha barn?
- Ingen aning. Men det gör vi kanske. De hade väl inte tillverkat den om man inte hade behövt den eller? Det är nog lika bra vi köper en. Eller?

Verkligen väldigt bra att vi inte resonerar på samma sätt på alla Ikeas avdelningar.
Vi hade varit tvungna att byta vår trea mot en femtiotrea innan vi hunnit blinka med den inställningen.

MARDRÖMMEN

2008-11-09T15:17:00.003+01:00

Jag drömde att det blev som i Cityakuten, när Dr Carter väntade barn med sin skitsnygga tjej som han träffat i Afrika, jag har glömt vad hon hette. Anyhow, hon var gravid och fin och de satt och tittade på tv och helt plötsligt kom de på att bebisen inte sparkat på ett tag och Dr Carter bara: Shit, vi måste nog kolla upp det här. Och så åkte de till sjukhuset i ilfart och där konstaterade Dr Carter att bebisen hade dött i magen, och Dr Carter grät floder och den skitsnygga tjejen grät ännu mer och sedan fick den skitsnygga tjejen föda fram det döda barnet och då grät de ÄNNU mer och och sedan kunde de inte prata med varandra för allt var så tragiskt och så gjorde de slut.

Så drömde jag att det blev.

Exakt.

Hjälp.

SVERIGES MEST MÖNSTRADE BEBIS

2008-11-06T18:33:00.002+01:00

Holy crap, man kan inte ha mig lös på stan.
Jag köper alla mönstrade bebiskläder jag hittar, helt utan kontroll.
Är det inte bodies med bilar eller sköldpaddor eller gitarrer eller moln på så är det bodies med kaniner, verktyg eller valar på. Å, eller ufon!
Jag kommer att vara tvungen att vara hemma och byta kläder på Turtle fem gånger i sekunden om vi ska hinna använda allt fint jag samlar på mig. Plus det faktum att vår bebis utan tvivel kommer att kunna kvala in i den å så prestigefyllda tävlingen Sveriges Mest Mönstrade och spöa skiten ur alla pastellbebisar redan innan han/hon uppnått en ålder av två månader.
Mmm... mönster.
Fy farao vad fint.