FÖRLOSSNINGEN

Så här med en veckas distans kan jag nog konstatera att det var en ganska bra förlossning, trots allt. Ungen kom ju ut. Jag dog inte. Och nu mår jag ganska bra, om än fortfarande med inställningen att det är ganska överskattat att sitta ner.

Bäst:

• Epiduralbedövningen. Epidural kan mycket väl vara guds gåva till mänskligheten. Jag ville gifta mig med läkaren som gav mig den. Och äta epidural på bröllopet, typ.
• Min kille. Som visste exakt vad han skulle säga och göra för att jag inte skulle freaka ur. Inte en enda gång kände jag behovet att skrika på honom eller slänga ur mig elakheter som det heter att man brukar vilja. Jag ville mest gifta mig med honom för att han var så fin.
  
• Att jag inte fick panik och blev rädd en enda gång. Jag kände mig ganska mycket som mig själv genom hela processen.
  
• Att min kropp inte kändes så oerhört pinsam som jag fruktat. Jag höll i och för sig krampaktigt i en spypåse under hela tiden ifall jag skulle behöva kaskadkräkas, men det gjorde jag inte. Jag är rätt säker på att jag inte vrålade eller bajsade speciellt mycket heller. Duktig kropp.
• Bebisen som kom ut. Duh!
  

Sämst:

• Sugklockan som avslutade hela förlossningen. Jag har i och för sig inget att jämföra med, men att bli förlöst med sugklocka är inte bekvämt. Alls.
• Att jag glömde bort hur man kissar, och fortfarande inte riktigt kommer ihåg det. Kateter i tre dagar inte heller så kul.
• Att hela förloppet stannade upp i en halv evighet när jag tyckte att allt var i stort sett klart, bara själva utploppandet av unge kvar. Då bara: Näe. Vi kör värkar med apstarka krystimpulser i fem timmar till innan du är klar. Det var ganska långa timmar.

I efterhand: Vill jag inte direkt knäböja och skrika LIVETS MIRAKEL, och prisa kroppens urkraft. Det var inte jättehäftigt, det tycker jag inte. Och jag känner mig inte jättepeppad på att göra om alltihop i brådrasket. Men å andra sidan är jag inte traumatiserad heller. Det var ungefär som jag hade trott att det skulle vara. Och det kom ut en perfekt liten bebis till slut som ligger och sover bredvid mig i soffan nu med fjunigt hår och pytteliten näsa.

Lätt värt det.