LAPPARNA

Minns ni tvångstanken om alla barns rätt till ett lapptäcke?
Ett minne blott nu för tiden, utan minsta ansträngning från min sida.
Klurig som jag är la jag nämligen ut själva syendet på entreprenad, och lagom till jul hade min 91-åriga stålmormor fixat biffen åt mig. Nu går min 91-åriga stålmormor omkring och suckar och tycker att täcket är helt misslyckat (snett och vint och fult och slarvigt). Själv går jag omkring och visar v-tecknet och tycker att täcket är helt fantastiskt. Allvarligt! Det är ju så man vill lägga sig och kravla på det själv så fort man ser det.

INTE OKEJ ALLS

Å, mupp, jag är på så sjukt dåligt humör!
Nyss var jag hos min fåordiga barnmorska som klämde mig jättehårt på magen och grymtade något som jag inte förstod. Sedan ville hon göra ett extra ultraljud för att vara säker på att Turtle låg på rätt håll och slängde upp mig på en iskall brits. Och när jag låg där med maginnehållet på display på tv-rutan grymtade hon lite till. Sedan stängde hon av tv-skärmen.
"Det ser helt okej ut, det här."
"Vadå" ville jag pipa ynkligt. "VADÅ, HELT OKEJ? Vad hände med PERFEKT, UTMÄRKT och JÄTTEBRA? Vad meeeenar du?"
Fast jag sa ingenting, för jag ville inte verka mesig.
Sedan log hon och sa att barnet i magen var ett REJÄLT barn.
Då började jag nästan gråta och kom på att jag nog inte vågar föda fram det, trots allt.
Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra.
Lite sent att ångra sig nu, va?

SAME SAME BUT DIFFERENT

Idag hämtade vi ut en sjukt fin matta som vi köpt till vardagsrummet. Sedan promenerade vi lite kors och tvärs över stan med mattan i en gigantisk rulle på axeln. (Eller okej: Min kille promenerade kors och tvärs över stan med mattan i en gigantisk rulle på axeln. Jag gick bredvid.) (Eller okej: Jag sniglade mig fram bredvid.) (Eller okej: Jag sniglade mig fram två meter bakom.)
Sedan gick vi på café med mattan.

- Se det som en övning!
- Hur då?
- I att gå och fika INKLUSIVE halvjobbigt bihang.
- Du tänker matta/bebis - ungefär samma?
- Typ.

Fast sedan ställde vi mattan vid dörren på cafét och lämnade den där under hela fikan.
Bebisen får nog följa med till bordet i alla fall.

JUL, CHECK

Sådär ja!
Hemma i lägenheten igen, utan missöden.
Inte en enda bebis behövde bli förlöst framför vedspisen i Småland, och det tackar vi ödmjukast för. Nu ska vi bara checka av nyårsafton också, sedan är saken biff.
Fyra, fem dygn till, Turtle.
Sedan får du bestämma.
Okej?

UGGLENAPPAR OCH BLÖJOR

Å herregud! Det står ett uppmonterat skötbord med nappar och blöjor och tvättlappar och salvor och fan och hans moster på vårt badrum! Det är apfestligt, vi går dit hela tiden och tittar och fnissar åt det. Jag är mest förtjust i napparna. De är sjukt söta. Det är ugglor på en av dem, den är min favorit. Synd att det inte är socialt accepterat att jag använder napp själv, jag tror den skulle klä mig.

Den största krisen under hela vår bebisgrejerinköpsrunda inträffade vid blöjhyllan på Coop. Våra facit i livet (aka Karin & Eric) har liksom talat om för oss vilket märke som funkar bäst, men när vi väl stod där insåg vi att VI HADE GLÖMT!!! Genast tog jag upp telefonen och slog Karins nummer med darrande fingrar. Ju fler signaler som gick fram, desto mer desperat blev jag.

- Gustav! Hon svarar inte!
- Oj då.
- Vad ska vi gööööra?
- Ta ett självständigt beslut?
- WOAHH, NERVÖST!

Vi valde fel så klart, men det hindrar ändå inte mig från att vara på vansinnigt gott humör.
En napp med en uggla på, fatta! Snart ska det bo någon här som kan använda den.
Fräckaste jag någonsin hört talas om.

SMÅLANDSSTILEN

En väldigt rolig reaktion jag mötts av på sistone:

Jag:
- Jag hoppas bara att bebisen stannar inne lite till, så jag slipper föda när jag är nere i Småland och firar jul.
Random person:
- Ja, det förstår jag VERKLIGEN. Men... Det finns väl något sjukhus där också?

Lustigt att det skulle komma upp, alltså! I Småland kör nämligen alla på old school-varianten. När värkarna kommer igång drar pigan igång vedspisen och börjar koka vatten. Sedan plockar hon fram de rena handdukarna (sparade enkom för detta tillfälle) och kör ut allt mansfolk ur huset. Sedan ligger man på en fäll framför brasan och föder sitt barn. Blir det några komplikationer får man sända efter doktorn med häst och vagn. Det är alltid snöstorm då, så det tar skitlång tid för doktorn att komma fram. Full är han också, för han har druckit glögg. Låt mig säga så här: Det är väl ungefär fifty-fifty att man klarar det. Barnen stryker nästan alltid med i alla fall. Rätt jobbigt, faktiskt.

Eller! Det kanske inte är sjukhuset jag hänger upp min nervositet på. Mer själva hemkomsten från det. Jag skulle så innerligt gärna vilja komma hem till min egna lägenhet, med egna grejer och egen tid när vi har varit på BB och fixat fram Turtle. Mitt flickrum i föräldrarhemmet (som också är fyllt av ungefär tjugo släktingar kring jul) känns inte riktigt lika ultimat. Och då gillar jag ändå både flickrummet och släktingarna ohämmat mycket. Det är bara så svårt att få vara i fredrik där, som min söta lillasyster skulle sagt för hundra år sedan.

Lyssnar du, Turtle?
Stay put, säger jag.
Annars blir det ingen veckopeng.

Vecka 37

Tre små veckor kvar till beräknad ankomst idag. Min plan är att knipa igen över jul och nyår, men sedan är det fritt fram för ungen där inne vilken sekund som helst, faktiskt.



Vilket datum tror ni det blir?
Jag tycker 12:e har en fin klang.

SÖMNLÖS I STOCKHOLM

Klockan 20.23 var jag så trött att jag nästan somnade med huvudet på köksbordet, så jag borstade tänderna, byggde bo under täcket, släckte julstjärnan och somnade.
Tre timmar senare vaknade jag igen.
Nu har jag vänt mig trehundratrettiofjorton gånger fram och tillbaka i sängen och suckat åt att min kille andas så högt i två och en halv timme utan att somna om en enda sekund. Jag ger upp.
Det sägs att man sover så dåligt under sluten av graviditeten för att kroppen ska öva sig.
Av alla dumma saker jag hört, så kan det vara det allra dummaste.
Herregud, kroppen! Fattar du inte att det hade varit smartare att sova som aldrig förr och vila upp sig lite?

MATERNITY BIG BRA

Min kille och jag har en inköpslista över saker som vi måste köpa Innan Bebis. När man köpt något får man kryssa av saken i den lilla rutan som vi ritat bredvid. Vi gillar att kryssa av. Kryssa av kan kanske vara något av det bästa vi vet. Därför får sakerna på listan inte stå kvar speciellt länge. Vi köper och kryssar, köper och kryssar, köper och kryssar.

Förutom när det kommer till en punkt: Amnings-BH.
- Det får du köpa själv, säger min kille.
- Men ååååå, säger jag. Jag tycker det känns läskigt! Kan inte du kö...
- NEJ!

Och ja, ja. Jag hör er.
"Vad i hela friden är det som är så läskigt med en amnings-BH?" undrar ni.
Tre saker, ska jag säga er.

1. En amnings-BH är ett tydligt tecken på att man snart ska amma. Vilket i sin tur är ett ganska tydligt tecken på att man ska bli morsa. Vilket i sin tur då och då känns läskigare än spöktåget på Gröna Lund.

2. En amnings-BH är alltid ful, men praktisk. Det är lite av min största skräck. Att föräldraskapet kommer förvandla mig till en sådan som älskar fula men praktiska saker. "Åhå", kommer jag att säga. "Det regnar! Låt oss ta på galoscherna!" Och sedan köper jag byxor med dragsko och praktiska fickor och börjar använda broddar under skorna.

3. En amnings-BH är skrämmande stor. "Tänk dig att brösten blir dubbelt så stora som de är nu" säger expediten i affären. "Ta minst en kupa större än du har som gravid. Du ska få plats med en knytnäve extra i kuporna." STÖRRE ÄN JAG HAR SOM GRAVID?!? EN KNYTNÄVE TILL?!? Men ärligt, huuuur är det möjligt? Hur ska jag ens få plats i lägenheten?

Grundat på ovanstående tycker jag att det känns oerhört stort att jag idag lyckats masa mig till en butik och provat tre olika (fula, praktiska och ohyggligt stora) bysthållare utan att dö. Och ännu större att jag faktiskt, FAKTISKT! till slut kom hem med en av dem i en kasse. Det var i och för sig på vippen att jag vände mig om och sprang skrikande därifrån när den slogs in i kassan och det stod MATERNITY BIG BRA med stora bokstäver i displayen. Men jag härdade ut. Jag härdade ut!

Ro hit listan, honey.
Här ska kryssas.
Med svart spritpenna minst.

SOM GATAN, MINST

Har vacklat lite fram och tillbaka om huruvida vi borde skaffa en julgran i år eller inte.
Har liksom aldrig haft någon egen, och tyckte eventuellt det kändes lite jobbigt att fixa fram både gran och fot och kulor och glirr och ljus och fan och hans moster. But then again, man älskar ju julgranar. Det gör man ju. Och när jag fick det här mästarargumentet slängt i ansiktet var det ingen diskussion längre:

"Men gud, passa på nu! Nästa år kommer ni att ha en krypande ettåring som förstör alla era tankar på gran. Köp en, köp en, köp en!"

Nu står det en julgran med extra allt i vårt vardagsrum. Vi hade bara en liten, liten livskris kris mitt i allt det fröjdefulla pyntandet och fixandet med den.

- Jaha. Här står du och är höggravid i klänning och hänger upp julgranskulor i vår julgran. Och jag går omkring i mina kostymbyxor och min skjorta och serverar glögg och spelar julsånger på stereon och funderar på att köpa en näshårstrimmer. Det är ju själva helvete vad gamla vi har blivit.
- Oh yes. Mer mandel till glöggen?
- Gärna.

SÅ FÅR DU IGÅNG FÖRLOSSNINGEN

Jag tror jag kan ha kommit på den ultimata vägen att få igång en förlossning: Boxning på wii sports.
JEEESUS CHRIST, skitjobbigt ju! För säkerhets skull slutade jag anstränga mig efter ungefär en rond, för jag vill inte föda barn just nu. Däri ligger också förklaringen till varför jag förlorade rätt stort.

Men sedan, framåt mitten av januari...

Då vet jag hur man gör.

DON'T TRY THIS AT HOME

Har precis ägnat de två senaste dygnen åt kombinationen Vara Höggravid och Ha Vinterkräksjukan. Oerhört överskattad kombo, prova den inte! Jag känner mig ungefär som om någon kört över mig med en ångvält, backat och kört över mig igen. Jag har i och för sig aldrig blivit överkörd av en ångvält i verkliga livet, så jag har ingen aning om vad jag snackar om. Men det måste vara ungefär så här det känns.

Nu försöker jag fjäska för Turtle genom att klappa snällt på magen och dricka avslagen cola till frukost, som kompensation för att hans/hennes bostadssituation varit under all kritik på sistone. Jag hoppas han/hon är kortsint, och tänker gilla mig snart igen.
Känner mig inte speciellt orolig, tror jag.
Det vet ju alla att ungar gillar läsk.

EN LITEN MÅNAD

Exakt en månad idag till Delivery Date.
HOLY!
Jag pendlar mellan att tycka att det:
1. Är helt outsägligt länge
och
2. Springa omkring och skrika av stressen och tänka jag hinner inte jag hinner inte jag hinner inte jag hinner inte HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!
Oklart vad det är jag ska hinna.
Men ni fattar.

PRISET MAN FÅR BETALA

Ingen rygg kvar, nej.
Men väl ett färgglatt barnrum!

HULKEN HÄLSAR HEM

Efter tre dagars målning och möblering i Turtles rum bestämde sig min rygg slutligen igår för att säga upp sig från sitt jobb och lägga sig i en pöl på marken och dö.
R.I.P ryggen, det var trevligt att lära känna dig.
Resten av dagen satt jag stilla på en stol och vägrade röra på mig.
Jag gillar det inte. INTE!
Om man har sex överblivna däck till bilen i bagaget och ska frakta dem ner till sitt källarförråd så tycker jag att åtminstone tre av dem borde fraktas dit av mig. Inte som igår bara: Hej, jag står här och håller i bilnyckeln så länge så bär ni andra däcken, visst?
Pah! Jag känner mig både vek och löjlig.
Plus att jag längtade efter att träna spinning igår, vilket bara kan betyda att jag slutligen också förlorat förståndet helt och hållet.
Typiskt min otur.

TRIVSEL ÅT TURTLE

Nu jädrar är det dags!
Inte för förlossning, som alla verkar tro så fort jag inte bloggar på en halv sekund, utan för fixandet av Turtles blivande rum. Vi snackar väggmålning, spjälsängsmålning, byråmålning, bokhylleuppskruvande, bäddande och allmänt fix.
Är mycket exalterad.
Man får använda så mycket färg när man fixar barnrum i jämförelse med andra rum har jag hört.
Mmm... färg.

ATT BÄRA BARN

Den här profylaxkursen måste ha stigit oss åt huvudet totalt även om den inte ens var hälften så hippiebetonad som vi befarade innan. Vågorna och delfinerna och de mentala målbilderna måste ha smugit sig på oss ändå.
I rena hippieyran har nu Gustav gått och köpt en bärsjal, som han går omkring med i lägenheten. För att testa hur man gör när man knyter har han snott min gosedjurshund Ludde som försökskanin.

- Korsa här, knyt här, lägg barnet här, och dra över den här. Så! Ser det bra ut?
- Jag tror det. Ludde verkar nöjd.
- Ja, och så är det ju så bra för Luddes rygg också! Det här med att bli buren i sjal, alltså.
- Exakt.

Det här med bärsjalar väcker för övrigt starka känslor, har vi märkt. På ena sidan har vi de som tjoar halleluja och lovprisar bärsjalen så fort man nämner dess namn. På andra sidan har vi de som skeptiskt rynkar på näsan och mumlar något föraktfullt om batik och rökelse och krampaktigt håller tag om sin moderna Babybjörn bärsele istället. I den här lägenheten har vi slutligen bestämt oss för att ställa oss någonstans mitt emellan. Vi tänker testa båda, och se vilken som faller Turtle på läppen. Och skulle det råka bli bärsjalen som går segrande ur striden så har vi fått en hel del väldigt kreativa förslag på hur vi kan komma runt det här med hippiekänslan på sistone. Det kan ingen säga emot.

- Köp en röd och dekorera den med hakkors. Då lär ingen anklaga er för att vara hippies i alla fall.

VATTEN, NÅGON?

Om det är någon som känner att de har brist på vatten kan ni bara säga till mig.
Allvarligt, alltså.
Jag har en alldeles egen vattenreserv i benen och fötterna nu för tiden.
Känner inte att jag har så stor nytta av den, faktiskt.
Den gör mest så att jag inte kan ha strumpor på mig utan att få djupa vallgravar av resåren framåt kvällen.
Delar således gärna med mig.
Någon?

IN GENOM NÄSAN, UT GENOM MUNNEN

Oerhört konstigt påhitt egentligen, det här med att gå på profylaxkurs och sitta och öva på att andas (och krysta!) i grupp. Jag borde rimligtvis ha hatat varje sekund. Men istället köper jag varenda ord kursledaren säger, och tycker kursen är apfestlig. Vad kan jag säga? Man blir uppenbarligen ett nutcase av att ha ett barn i magen.

So far: Väldigt lite hippiesnack. Noll delfiner, noll urkrafter, noll magdanser. Eller okej, hon kanske fick in ett liiiitet liiiitet "Jag tänkte mig att varje värk var en havsvåg, och jag var stranden som följde vågens rörelser" där någonstans, men jag lyssnade inte så noga just då.

Idag har jag blåmärken på insidan av armen efter att min kille har nypt mig upprepade gånger i skinnet för att kontrollera så jag kan sköta min mellanandning även under smärta. Det kunde jag. Och jag drömde att förlossningen gick jättelätt och att jag inte var rädd ett dugg, bara proffsig, och när bebisen kom ut var det en liten tjej med ljust fjunigt hår på huvudet.

Ahhh, profylax, I love you.
Det är så man får lust att tända rökelse för att fira.

TORTYREN!

Idag har jag varit hos tandläkaren.
Oerhört obehaglig upplevelse.
Jag menar, det är rätt obehagligt hos tandläkaren även i vanliga fall.
Men som tämligen gravid är det tortyr.
TORTYR!

Först får man klä på sig ett förkläde av bly (not kidding) för att magen inte ska träffas av några röntgenstrålar. Sedan får man lägga sig ner på rygg (hata, hata, hata ligga på rygg med en mage som trycker upp alla inre organ i munnen på en och halsbränna som får en att vilja kräkas.) Sedan sänker tandläkaren ner överkroppen ytterligare lite till bara för att jävlas. Och så petar hon sönder ens inflammerade tandkött tills det blöder överallt i munnen på en. Sedan får man betala massor av pengar när det är klart.

Tandläkare är onda, onda människor.
Det säger jag nu, yo.

OERHÖRT ROLIG, FAKTISKT

Min kille är på fest och jag ligger hemma och tycker eventuellt en smula synd om mig själv för att min rygg gör så ont att jag inte kan resa mig ur soffan. Så kan det gå när man går EN TIMME på stan och är klenast i universum.

- Säg inte till dina kompisar att jag är tråkig och ligger hemma i soffan och har ont överallt.
- Vad ska jag säga, då?
- Att jag är helt sjukt rolig och ligger hemma i soffan och har ont överallt. Åtminstone. Och överdriv gärna den där roliga delen.

ORÄTTVIST, JU!

Har börjat inse så sakteliga att vi (som i jag och min kille) i och med den här bebisgrejen har klampat in på ett helt nytt minerat område när det kommer till mars/venus, blått/rosa, kille/tjej. Jag var rätt förberedd på att det skulle vara så när det kommer till själva barnet i fråga. De vattentäta skotten mellan den rosa tjejavdelningen och den blå killavdelningen har jag liksom tänkt på i förhand. Men jag hade inte riktigt reflekterat över hur ohyggligt mycket det skulle spilla över på oss också.

Hej blåögd!

De senaste sju månaderna har jag pratat bebisar med i stort sett alla jag mött. Jag har fått fem miljarder frågor. Fem miljarder kommentarer. Fem miljarder berättelser. Fem miljarder tips. Fem miljarder åsikter. Fem miljarder omtankar. Fem miljarder av allt som är bebisrelaterat, när man tänker på det.

På samma tid har min kille inkasserat några grattis, tror jag. Och en och annan fråga, kanske.

Och jo, ja, ungen ligger ju uppenbarligen i min livmoder och växer.
Men annars vill jag minnas att vi har varit två om det här hittills.

Gustav kan således lika gärna svara på alla frågor om barnets kön, barnets namn, barnets prylar, barnets kläder, barnets framtid, barnets whatever. Är ungefär lika intresserad som jag av att inkassera tipsen, berättelserna, kommentarerna, omtankarna, åsikterna. Ska vara hemma lika länge, läsa lika många sagor, byta lika många blöjor, rulla lika mycket vagn har vi tänkt. Ändå får han stå bredvid som någon slags bonusperson som inte spelar så stor roll i sammanhanget. Lite som när jag skulle köpa en dator och hade med mig Gustav i butiken och expediten bara pratade med Gustav hela tiden, som om jag var liiiiite, liiiite utvecklingsstörd och ändå inte förstod mig på samtalsämnet. Fast omvänt.

Och då har barnet inte ens tittat ut ännu.
Kan bli en oerhört intressant upplevelse det här.
Intressant och blodtrycksförhöjande.
Mest blodtrycksförhöjande, tror jag.

ANDAS FÅR RÄCKA

Så där, nu har vi bokat in oss på profylaxkurs trots allt.
Jag laddar mentalt inför eventuellt flum genom att gå omkring barfota i min mest hippielika klänning och tänka på delfiner. Det går bra. Jag känner mig oerhört öppen i sinnet, naturlig, urmoderlig and all that jazz. Tills jag läser någonstans att "det är avslappnande med lite magdans inför förlossningen". För eh, URSÄKTA MIG?!
Magdans i förlossningssalen iklädd ett av landstingets snygga skynken.
Där någonstans går väl ändå gränsen.

TJOCKAST PÅ FESTEN

Det börjar bli lite knivigt nu. Det här med att inte relatera till sig själv som en valross så fort man får syn på sig själv i en spegel och vilja gråta en smula. Och det är väl okej så länge man får hänga i hemmets lugna vrå, där ingen annan ser, men det är farao inte vidare lätt när man ska på bröllop i vecka 33. Det är det inte. Bröllop har lätt en tendens att vara befolkade. Med skitsnygga smala kroppar i allehanda fodral. Man kan ju få en livskris för mindre.

Men, men. Jag hittade en klänning jag fick plats i, hade väldigt roligt, dansade en liten smula OCH vaknade utan minsta tillstymmelse till baksmälla. Alltid något.

DAGENS GALLUP

Min bästa kompis har precis fått barn. Och förutom att det är helt sjukt lyckligt och overkligt att det BOR EN BEBIS (!!!!) hos dem nu så har det också öppnat slussen för helt nya frågor att fundera sig sömnlös över. Till exempel: När man säger att en förlossning har tagit X antal timmar... räknar man då från när värkarna började, eller från när man åkte till BB?

Min kompis hade värkar i 36 timmar innan flickebarnet slutligen tittade ut.
Det tycker jag låter länge.
Jag tycker i och för sig att allt över typ 36 minuter låter fullständigt ohållbart, men om vi bortser från det en stund och undersöker saken vetenskapligt istället?

Du som gjort det här förr: Hur lång tid tar det?
Jag vill ha tiden från när värkarna satte igång tills ungen var ute.
SHOOT.

SNED

Det är när man tittar ner och ser att magen är helt sjukt sned som man måste skratta lite extra åt sig själv. Jaha, så Turtle gillar mest den högra delen av mig. Det är där han/hon hänger på dagarna. Och ja, ja. Inte mig emot. Det resulterar i och för sig i att jag ser helt missbildad ut, men det är onekligen väldigt festligt. Det är det.

RH HIT, RH DIT

Mitt blod är RH-negativt, har jag fått veta så här i preggotider. Det betyder att om min bebis INTE råkar vara RH-negativ så kan jag börja bilda antikroppar mot barnet. Antikroppar = typ samma sak som att bli allergisk mot sin bebis och stöta bort den, right?

Bra där, kroppen.

Det är tur man inte lever förr i tiden alltså. Då var det kört för RH-negativa mammor med RH-positiva barn, säger min barnmorska. Mest kört var det för barnet. Mamman blev bara lite olycklig. Nu för tiden är det inte kört. Man får ta lite extra prover och käka lite vaccin bara. Känns ju oerhört mycket bättre ändå.

MMM... MJÖLK

Den enda vätskan som jag inte upplever som frätande i dessa dagar av konstant halsbränna FRÅN HELVETET (ursäkta utbrottet) är mjölk. Mjölk är basiskt. I love basiskt. Häromdagen drack jag en liter mjölk till maten. Sedan öppnade jag ett paket till och drack ännu mer. Min kille satt och tittade på mig som om jag rymt från en freakshow hela tiden.

- Eh, har du behov av kalcium just nu eller?
- Tyst nu. Kan jag få lite mjölk?

BEHÖVER OCH BEHÖVER

Inne på Ikeas barnavdelning:

- Jaha. Här hänger det något som jag inte riktigt förstår vad det är. Tror du vi behöver en sådan nu när vi ska ha barn?
- Ingen aning. Men det gör vi kanske. De hade väl inte tillverkat den om man inte hade behövt den eller? Det är nog lika bra vi köper en. Eller?

Verkligen väldigt bra att vi inte resonerar på samma sätt på alla Ikeas avdelningar.
Vi hade varit tvungna att byta vår trea mot en femtiotrea innan vi hunnit blinka med den inställningen.

MARDRÖMMEN

Jag drömde att det blev som i Cityakuten, när Dr Carter väntade barn med sin skitsnygga tjej som han träffat i Afrika, jag har glömt vad hon hette. Anyhow, hon var gravid och fin och de satt och tittade på tv och helt plötsligt kom de på att bebisen inte sparkat på ett tag och Dr Carter bara: Shit, vi måste nog kolla upp det här. Och så åkte de till sjukhuset i ilfart och där konstaterade Dr Carter att bebisen hade dött i magen, och Dr Carter grät floder och den skitsnygga tjejen grät ännu mer och sedan fick den skitsnygga tjejen föda fram det döda barnet och då grät de ÄNNU mer och och sedan kunde de inte prata med varandra för allt var så tragiskt och så gjorde de slut.

Så drömde jag att det blev.

Exakt.

Hjälp.

SVERIGES MEST MÖNSTRADE BEBIS

Holy crap, man kan inte ha mig lös på stan.
Jag köper alla mönstrade bebiskläder jag hittar, helt utan kontroll.
Är det inte bodies med bilar eller sköldpaddor eller gitarrer eller moln på så är det bodies med kaniner, verktyg eller valar på. Å, eller ufon!
Jag kommer att vara tvungen att vara hemma och byta kläder på Turtle fem gånger i sekunden om vi ska hinna använda allt fint jag samlar på mig. Plus det faktum att vår bebis utan tvivel kommer att kunna kvala in i den å så prestigefyllda tävlingen Sveriges Mest Mönstrade och spöa skiten ur alla pastellbebisar redan innan han/hon uppnått en ålder av två månader.
Mmm... mönster.
Fy farao vad fint.

HEJ FÖTTER

Och kolla!
Man ser fortfarande mina fötter härifrån.
Om man anstränger sig lite.
Och böjer sig en aning framåt.

VECKA 31

På allmän (läs: carolines) begäran: Min lekamen i detta nu.

DAGENS INSIKT

Herregud! Det bor någon i min mage! Man ser den utanpå, hela magen böljar som ett nöjesfält. Nyss såg jag en fot som försökte gräva sig fram strax under mina revben. EN FOT I MAGEN, FATTAR NI? Vad är det för himla ställe att se fötter på? Det här kan mycket väl vara det sjukaste jag varit med om genom tiderna. Jag har en människa inuti min kropp som ligger och viftar med fötterna. Herregud.

SAKER JAG SAKNAR

Att kunna böja mig ner utan att vilja kräkas en smula.
Att kunna ligga ner utan att vilja kräkas en smula.
Att kunna gå någorlunda snabbt utan att vilja kräkas en smula.
Att kunna finnas till över huvud taget utan att ha så mycket halsbränna så att man vill kräkas en smula.

Och å! Gå in i duschen utan att slå magen i duschkabinen.

- Det verkar som om de hundra gyllene dagarna är över för din del.
- Va, tycker du?

PÅ SAMMA NIVÅ

Jag känner en helt ny samhörighet med min 91-åriga mormor these days.
Hon har precis hämtat sig från en lunginflammation, och känner sig inte riktigt kry.

- Jag blir andfådd av allting. Jag blir till och med andfådd av att dricka kaffe.
- Precis som jag då.
- Just det. Vi kan bilda klubb.

HEJ YTTERLIGHETER

Det är tvära känslokast mellan aktiviteterna jag släpar med mig Turtle på nu för tiden.
Ena dagen - aplycklig konsert med Håkan Hellström.
Andra dagen - apsorglig begravning i Småland.

Och efteråt skuttade Tilda, 5 år, lättat jämfota ner för trappan till kyrkan efter att ha begravt sin morfar och tittade hoppfullt mot snöslasket på kyrkogården.

- Nu orkar jag inte gråta mer. Vem vill vara med på snöbollskrig?

Och sekunden efter var Turtle mulad med en näve blötsnö.

TRÄNINGSLÄGER

Igår hämtade jag Alva,5 och Ida, 4 år på dagis. För en Hämtapådagis-oskuld som jag var det en stor dag. Skulle jag få med mig rätt barn hem? Med rätt skor? Nervigt! Alva och Ida verkade däremot inte ta så allvarligt på det hela.

- Hej, Lisa! Bra att du kom. Här är min jacka och här är mina skor och här är nyckeln till vår lägenhet och här står mitt namn och nu ska vi gå hem för jag ska klä på mig prinsesskläder och pannband. Skynda dig!

Sedan fortsatte träningslägret i ungefär samma pedagogiska stil.

- Lisa, du har ju en bebis i magen?
- Ja.
- Fast du kan kanske inte så mycket om bebisar?
- Nej, inte så jättemycket.
- Fast det kan vi, vi leker bebisar jätteofta. Så nu ska du sitta här i soffan och så är jag din bebis och så ska du ta hand om mig och döpa mig. Jag säger till om du gör fel.

Då så.

UT OCH GÅ

Idag ska jag träffa min bror och min mamma för en "promenad på Djurgården". För min bror och min mamma betyder en "promenad på Djurgården" sannolikt någon slags powerwalk i några kilometer, fort som farao, deras vana trogen. För mig betyder i dagsläget "en promenad på Djurgården" mer något i stil med en mycket, mycket stilla vandring till närmsta café. Så kan det gå när man i ett ryck av extra idioti hämtade upp elva flyttkartonger böcker från källaren och packade upp dem fast ryggen skrek NO, NO, NOOOOOO i falsett under tiden. Jag föreställer mig att det kommer att bli en dragkamp utan dess like.

- Måste ni gå så fort? (Flämtande preggo ber snällt.)
- Oj, förlåt. (Mamma och bror saktar in lite.)
- Fortfarande för fort! (Flämtande preggo har tagit på sig sin gnälliga röst.)
- Ja, ja. (Mamma och bror saktar in lite till.)
- Fast alltså, jag menar att ni ska gå så sakta som ni aldrig någonsin har gjort innan. Och när ni gör det ska ni sakta in lite till. (Flämtande preggo börjar frukta för sitt liv, samt darra på underläppen.)
- Men ååååå, vilken sabla klenis du är! (Bror vet inte vilket minerat område han ger sig in på.)
TÅRUTGUTELSE.

Jag hatar att vara klen!
Jag vill vara stark som Hulken och snabb som blixten.
Helst smidig som Tarzan också.
Och rik som Bill Gates och smart som... någon jättesmart och snygg som Kate i Lost, men det kanske är en annan sak.

KLÄNNING FÖR TJOCKISAR

Inför ett stundande kompisbröllop har jag ägnat de senaste dagarna åt en, tja, låt oss kalla det för dess rätta namn: klädkris. Vad i hela h-vetet har man på sig på ett bröllop när man är sitt tjockaste jag? Och exakt hur tjock kommer jag att vara om två och en halv vecka när bröllopet går av stapeln?

Inga lätta frågor att stångas med en söndag.

Men nu har jag löst det, tror jag. Ska bara sy om ett par axelband och införskaffa mig snygga strumpbyxor och fräcka smycken så är jag i hamn sedan. Förutom möjligtvis på skofronten. Jättejättehöga klackar och remskor matchar inte så bra till mina svullna fötter...

ATT ÖVA PÅ INFÖR JANUARI

Fick en mycket användbar instruktionsmanual från min pappa.
Känner att det finns oändligt med visdom att hämta ur den.
Konkret är den också.
Mycket nöjd.
Ska öva flitigt.

GE MIG MIN SÖMN

Jag har fått frågorna massor av gånger hittills:
Kan du sova ordentligt på nätterna?
Är det jobbigt att ligga på rygg?
Jag har varit helt oförstående, för hallå, klart jag kan sova på nätterna!
Sova är min bästa gren.

Men nu, alltså.
Jag vet inte.
Hur jag än ligger är det obekvämt.
Och framförallt känns det som om alla mina inre organ ska pressas upp genom munnen på mig så fort jag lägger mig ner.
Kan man stå och sova?
Eller finns det några hemliga knep att ta till?

SÅ ÅTERINFÖR VI RUFUS?

Nej, det går inte.
Det finns inte ett enda killnamn i världen som jag och min kille gillar båda två.
Förutom möjligtvis Rufus.
Det gillar vi jättemycket, men tveksamheten kvarstår ändå:
Kan man verkligen heta Rufus om man inte är hund, B-ponny eller kanin?

Fan vet.
Vi testar, tror jag.

Kan man heta Rufus?
	Nä, det kan man inte.
	Ja, om man är en hund, B-ponny eller kanin.
	Så klart man kan!

MIN INRE HIPPIE

Det är en sabla massa hippiesnack man konfronteras med när man är gravid, alltså.
Inte nog med att det utövas hårda påtryckningar från olika håll om (hippie)bärsjalens förträfflighet i jämförelse med bärselen.
Det pratas profylax också.
Man ska "dyka ner i smärtan som en delfin" och se varje värk "som en knut på ett rep som man sakta drar mot sig".
Ärligt talat, jag har liiite svårt att ta till mig allt det här.
Jag var hippie när jag gick på högstadiet, eldade rökelse, gick klädd i batik och tänkte på livets mirakel och yin och yang och John Lennon.
Sedan gick jag vidare, och let's face it: Jag är inte jättesugen på att hamna i träsket igen. Modernt har onekligen sin tjusning.

Således nödgas jag ställa frågan:
Kan man få de konkreta profylaxknepen utan hippiesnacket runt omkring?
Eller måste jag väcka den hippie som sover inom mig och omfamna den på nytt?
Jag undrar, ni svarar.

/Sammetsbyxan

MMM... LIGGA STILL

Nej, nu går det skam på torra land!
Barnmorskan säger att Turtle redan vänt sig rätt och tänker tillbringa de närmsta åttioen dagarna med att ligga upp och ner och vänta på att få komma ut.
Fy farao vad tråkigt för Turtle!
Verkar ju mycket festligare att snurra omkring och göra volter lite hur som helst.
Fast å andra sidan, jag gillar ju att ligga still.
Inte så ofta upp och ner, men ändå.
Kanske är det ärftligt.

VAR INTE BLYGA, FÖR ALL DEL

En av de tydligaste förändringarna med att vara gravid är det här med att varenda människa (OBS! Överdrift!) man möter gärna vill kommentera ens utseende.

En del kommentarer är väldigt lätta att ta. ("Vilken fin mage du har" och "Du kanske inte känner dig som ditt snyggaste jag just nu, men jag tycker verkligen att du är fin" hör till mina absoluta favoriter.)

Andra är liiite svårare att hantera. ("Du börjar ju bli rejält kraftig" och "Vilken månad var det nu igen du skulle föda i? Jaha, JANUARI! Då förstår jag varför du är så stor. Jag fick för mig att det var februari och har gått omkring här och tänkt i en vecka nu att du börjar bli väldigt tjock, faktiskt. Du kanske skulle äta lite mindre." platsar definitivt in i den här kategorin.)

Stora delar av mig vill ofta svara med ett "Och du är rätt ful i håret, när man tänker på det".

Bara som ett experiment.

But then again, det vore ju rätt otrevligt av mig.

OCH JAG MENAR DET

86 dagar kvar, och jag börjar snart inse att människan som bor i mig ska ta sig ut inom en inte alltför avlägsen framtid. Och jag vet inte, jag. Den här grejen med förlossning, alltså. Jag tror inte att jag vill riktigt.

Det är inte det att jag är döv eller dum i huvudet. Jag hör att ni säger att det är det häftigaste ni varit med om, att det är en helt magiskt och att man bara inte får missa det för allt i världen och livets mirakel, kroppens urkraft, närvarandekänslan och halleluja, halleluja, halleluja. Allt det där har jag hört.

Svårt att undvika att höra det, förresten. I stort sett alla förlossningsdiskussioner jag haft har varit ungefär så här:

-Jag är rädd. Jag tycker det verkar oerhört obehagligt.
-Nej, det är så himla häftigt.
-Tyckte du. Fast JAG tycker det verkar ganska vidrigt.
-Nej, det tycker du inte. Det är skithäftigt.
-Fast du lyssnar ju inte, jag t...
-Tyst nu. Det är skithäftigt.

Allvarligt talat, jag tror verkligen inte att jag kommer att tycka att det är skithäftigt. I synnerhet inte det där med kroppens urkraft. Jag är oerhört skeptisk till allt som är kroppsligt. Jag skäms farao ögonen ur mig när jag tänker på att min kropp har en urkraft. Jag är liksom typen som drömmer mardrömmar om att kräkas när någon ser, som hellre skulle dö än att skrika högt, som helst inte pratar om saker som händer på toaletten och som känner mig generad bara av att tänka på en födsel. Att genomgå en förlossning där man blöder och skriker och bajsar och svettas och svär känns inte som min grej. Milt uttryckt. Hur mycket ni än säger emot.

Det finns ju en liten, mikroskopisk, chans att jag hinner bli omvänd under de här 86 dagarna. Kanske (mer troligt) skulle jag också kunna arbeta upp en ilska mot min egna oerhörda störtlöjlighet i frågan som i slutänden gör att jag ändå klarar förlossningen på rent raseri. Alternativt får jag be om allt knark de har på sjukhuset, föda fram ungen och aldrig mer prata om saken. ELLER – så får jag bråka mig till ett kejsarsnitt. Alla tre senaste alternativen känns tillräckligt jobbiga för att jag ska vilja börja gråta. Och så börjar jag tvångsmässigt diska/städa/blogga/you name it istället. Och så går en dag till på räknaren.

Gulp.

Det var väl mest det.

DET FINNS ANNAN FRUKT ÄN APELSINER*

Åt precis en apelsin efter middagen och fick en lätt kris.
Följ min tankebana:
1. Det är tur för apelsiner att de är sjukt goda, för annars hade det ALDRIG varit värt att äta dem med tanke på allt kladd och jävulskap man måste gå igenom för att få sätta tänderna i frukten.
2. Det var bättre förr, när mamma eller pappa skalade apelsinerna åt mig och delade upp dem i klyftor och la dem på en tallrik framför mig.
3. Hahaha, vilken lose-lose-situation för mamma och pappa!
4. HahahahaAAAARRRGGG! Snart är det jag som är mamma och pappa!!! Eller okej, jag kommer bara att vara mamma. Men ändå. Jag kommer att få genomlida skalandet och slafsandet utan att få sätta tänderna i frukten. Typiskt min jävla otur.
5. Hur mörkar man för ett kid att det finns apelsiner i världen?

*Notera gärna här hur jag återanvänder en boktitel av Jeanette Winterson när jag skriver rubrik till det här (inte alls ytliga) blogginlägget. Det är ett desperat försök att återupprätta min heder som intellektuell och bildad efter en helg där min kille krasst konstaterat att jag är en av de ytligaste personer han känner. (Jag höll med). Det vore så synd om det gick er förbi.

SVISCHANDE VINDEN

I helgen har jag och min allra mest gravida kompis Karin vistats i vårt torp tillsammans med våra killar. Killarna har burit ved, varit i skogen, lyft grejer, kopplat ur pumpar och ägnat sig åt allmänt kroppsarbete. Karin och jag har sniglat oss fram genom tillvaron utan att göra ett jota. Och däremellan har vi sovit middag.

- Alltså, Karin. Fy farao vad snabba vi är just nu!
- Fast du är ändå snabb om man jämför. Du rör dig ju som en svischande vind bredvid mig.

Och där någonstans slutade jag bekymra mig och bestämde mig för att Karins ord är lag.
Jag är Den Svischande Vinden.
Och hör sen.

MMM... BLOCKET

Blocket är ju fantastiskt, alltså.
Nu står det en alldeles lagom lång spjälsäng hemma hos oss.
Som får plats i det uttänkta spjälsängsutrymmet.
VICTORY!

SÅ BLIR DET NOG

Följande dialog utspelade sig precis vid vårt köksbord:

Jag: - Alltså, kan du föreställa dig något om hur det kommer att vara sedan när Turtle väl har kommit ut?
Han: - Nä.
Jag: - Inte jag heller. Det enda jag kan se framför mig är hur jag ska klä av och klä på ungen hela tiden. Jag fokuserar väldigt mycket på kläder just nu.
Han: - Jag tänker mig mer att ungen ska sova. Och så ska vi ligga i sängen och kontrollera så att han eller hon verkligen sover.
Jag: - Fast det blir svårt för den att sova ju, när jag bara ska klä av och klä på den hela tiden.
Han: - Poäng.

Känns ju oerhört betryggande, det här.
Vi har läget helt under kontroll.

THE TIME OF MY LIFE

Efter en smärre klädkris (KARIN, FÖR FARAO!!! Mina bröst får inte plats i min bikini!!! vs LISA, HJÄLP!!! Jag har ångest över att visa gravidmagen i badhuset, det känns ungefär samma som att flasha brösten in public!!!) vågade jag och bästis-Karin oss till slut till Centralbadet igår kväll.
Mycket bra beslut, skulle det snart visa sig.
Som två förtjusande valrossar simmade vi fram i vattnet i totalt samförstånd.
Först några längder motionerande.
Sedan lite bubbelpool.
Och så några längder simmande.
Och lite bubbelpool på det.
När vi var i vattnet log vi lyckligt och kände oss lätta som fjädrar.
När vi gick upp för badstegen log vi plågat och kändes oss tunga som betong.
Och när vi badat i några timmar var vi utsvultna och gick på restaurang och frossade i mat på UTESERVERINGEN i kvällskylan, för våra inre ugnar gjorde oss alldeles för varma för att vistas inomhus.
Farao, det är så fint att ha en bästis att vara gravid med.
Bästa påhittet någonsin, tror jag.

MED SKÖLDPADDOR

Så. Nu är jag lugn. Nu har jag hittat det ultimata klädesplagget att frakta hem Turtle i från BB.

Ett miniplagg med sköldpaddor på.

Nu kan inget gå fel.

TVÅSIFFRIGT

Mon dieu!
Nyss var det tresiffrigt på bebis-nedräknaren.
Nu bara: 99 dagar!
Det tickar med en rasande hastighet, tycker jag.

STORA KLÄDKÖPARDAGEN

Jag har oroat mig en del över min klädsel i vinter.
Speciellt när det kommer till jackor.
Min kille har sagt att jag kan få låna hans snowboardjacka när det blir kallt.
Jag har aldrig sett hans snowboardjacka, men att döma av hans hånflin när han föreslår att jag ska gå omkring i den föreställer jag mig att den är rosa/turkos och köpt i början av 90-talet. Inklusive fluff. Om det kan vi väl säga så här: Rosa/turkosa kläder köpta i början på 90-talet är oftast inte i min smak. Även om jag gillar fluff.

Men idag har jag löst problemet!
Hittade en billig vinterkappa som 1. Var helt okej snygg , och 2. Rymmer en mage av sällan skådat slag. Sweet joy, nu kan det få bli midvinter vilken sekund som helst.

I alla fall. I min iver över jackan budade jag också hem ett klädpaket till Turtle. För samma summa som jag köpte min (billiga!) kappa fick Turtle ett Traderapaket med 34 klädesplagg i.
TRETTIOFYRA!
I nästa liv ska jag också vara tre äpplen hög.
Verkar vansinnigt ekonomiskt.

TJOCKCHOCK

Nyss gick jag förbi spegeln här hemma och hörde mig själv skrika till av chock.
Jag är helt sjukt tjock!
Eller nej, nu sa jag fel.
Jag är smal som en vidja, förutom kulan på magen.
Det sa min fina svärmor igår när hon träffade mig på bokmässan och allt sedan dess har jag gått omkring med ett ohyggligt nöjt leende på läpparna.
Mmm... smal som en vidja.
Det må vara en lögn, men det är den finaste lögn jag hört.

Men igen, den där kulan på magen, alltså.
Den växer ju för farao med typ tio centimeter om dagen!
HUUUUUR ska det här sluta?
Jag kommer säkert föda en fullvuxen tonåring som brölar efter limpor med bröd redan från början.
Typiskt min otur.

HOS HÄXDOKTORN

Dagens besök hos barnmorskan var roligt på många sätt.
Kanske främst sekunderna efter jag nämnde att jag har ganska mycket halsbränna.
- Jaha. Då har nog barnet mycket hår på huvudet.

SAY WHAT?
Här går man till sjukvården och hamnar hos en häxdoktor.
Som hävdar att MIN AVKOMMA har MYCKET HÅR på huvudet.
!!!!!!!
Jag skrattar mig till döds, gott folk. Till döds!
Det är i sådana här lägen det blir extra tydligt om att man är två om det här med barnaavlande.
Mycket hår på huvudet har liksom aldrig riktigt varit min grej.
Om vi ska uttrycka oss milt.
Om Turtle kommer till livet med tjockt, lockigt hår kommer jag att vara helt oskyldig.
Och som extra krydda på det: Mycket, mycket avundsjuk.
Ho ho ho! Tjockt och lockigt hår, va! Vilken grej.
Kan vara värt lite halsbränna alla dagar i veckan.

DET ÄR FULT ATT SPARKAS

Ikväll var jag bjuden på middag hos min kompis Lovisa. Turtle hängde på (utan att fråga Lovisa om lov). Maken till efterhängsen unge får man faktiskt leta efter. Anyhow. För att Lovisas nykläckta son Sigge skulle kunna bekanta sig med Turtle lite på förhand satt jag med Sigge i knät mest hela tiden. Sigge skötte sig utmärkt. Turtle, däremot, ägnade hela kvällen åt att sparka Sigge i ryggen. Vi kommer att vara tvugna att ta ett allvarligt snack med Turtle om det här med känsloyttringar snart, alltså. Det känns på något sätt så oroväckande när ens barn ägnar sig åt oprovocerat våld mot minderåriga så här en helt vanlig onsdag.

OCH/ELLER GALLER

Okej, major inredningskris comin up.
Det finns ett utrymme i Turtles rum som gjort för att det ska stå en spjälsäng där.
Utrymmet är 120 cm långt.
Jag tänker: Perfa. Ungar är inte så långa. Det får plats, iiiiiinga problem.
Ikea (aka alla i världen) tänker: Jag vet! Vi gör alla spjälsängar i världen 123 cm långa! Det blir lagom.
WTF! Hur kan en så liten människa behöva en så lång säng? Va? Va? Va?
Jag tycker en meter, MAX, låter mer rimligt.
Jag hade i alla fall inte velat sova i en spjälsäng tills jag var 123 centimeter lång.
Fatta mobbad man hade blivit.

"Hej, jag heter Turtle, och jag är sju år. Jag gillar luktsuddigum och hästar. På fritiden brukar jag spela fotboll ända tills det blir mörkt. Då går jag in och sover lite i min spjälsäng."

Eller okej, jag har farao ingen aning om hur gammal man är när man är 123 centimeter lång. Men jag gissar på mer än ett år. Det gör jag. Jag kommer alltså att vara tvungen att bygga en egen spjälsäng om det ska fortsätta så här.

Note to self: Köp pinnar.

JAG, ETT STÖRO

Det i särklass mest irriterande med gravida kvinnor: Att de klappar sig på magen och blickar frånvarande ut i skyn. Speciellt när man försöker prata med dem.
Min absoluta favoritsyssla just nu: Klappa mig själv på magen och blicka frånvarande ut i skyn. Speciellt när man försöker prata med mig.

UPP OCH HOPPA

Då och då tidigare i livet har jag vaknat på nätterna med kramp i ena vaden.
Numera händer det ungefär varje natt.
Det är heeeeeeeeelt normaaaaaalt har jag läst på internet.
Men icke desto mindre är det ett tämligen brutalt sätt att vakna på.
Speciellt eftersom krampen bara går över när jag ställer mig upp och hoppar bredvid sängen.
Jag vet inte hur det är med er, men ställa sig upp och hoppa lite är inte det jag vanligtvis brukar syssla med mitt i nätterna om jag får välja. Ställa sig upp och hoppa är över huvud taget en syssla jag prioriterar väldigt lågt nu för tiden.
Ligga ner och sova - ja, tack.
Sitta ner och slöa - jo, då.
Gå i sakta mak - funkar.
Ställa mig upp och hoppa - nä.

Jag tycker inte kroppen känns så modern och uppdaterad när det gäller det här med graviditet, ärligt talat. Inte så 2008. Om kroppen hade hängt med i svängarna lite så hade man för länge sedan kunnat beställa sin bebis på internet (med snabb leverens till dörren) och skippat allt det här joxet. Men tycker kroppen att det är dags för en uppgradering? Nej då. Kroppen bara: Så här har det varit i alla tider. Håll tyst och stråla.

FÄRG ÅT FOLKET!

Vår nya lägenhet är väldigt vit.
Det är snyggt.
Men man gillar ju färg, det gör man.
I alla fall hälften av de som bor här gillar färg.

- I Turtles rum då? Där kan jag väl få måla lite?
- Japp. I Turtles rum får du måla hur mycket du vill.
- HUR MYCKET JAG VILL?!?
- Nja. Du måste sluta när det finns risk för att Turtle ska få epilepsi av att vistas där inne.
- Deal.

Mmm... färg.
Festligaste uppfinningen som finns.
Idag tänker jag illblått (med dragning åt turkost) och klarrött (med dragning åt orange).
Och robotar på väggen! Eller kanske monster. Eller apor. Eller elefanter.
Farao vet var det här ska sluta.

DET ÄR KLAPPRET SOM GÖR DET

Vad löjligt svårt det är att känna sig fin när man blir tjockare för varje dag som går.
Inte det att jag inte gillar min nya mage (sanna mina ord, jag har aldrig varit med om något festligare! Jag kan liksom inte sluta titta på den.)
Men liksom... så särskilt het känner man sig ju faktiskt inte så ofta nu för tiden.
Det är resår upp till brösten och pust och gnäll varje gång man ska knyta skorna.
Ont i ryggen börjar jag få också.
Glamouren!

Baserat på ovanstående är jag ohyggligt nöjd med mina nya höststövlar som jag hittade för en billig penning i Malmö igår. De klapprar glamouröst när man går! Jag tänker ha dem på mig inomhus mot parkettgolvet hela helgen som pepp. Mmm... klapper. Dagens bästa ljud.

VECKA 24

Om Turtle ställer sig på tå är han/hon lika lång som en skollinjal i dagsläget.
30 centimeter!
Det förklarar ju ett och annat.
Inte konstigt att det känns obekvämt att böja sig när man har en linjal i magen.

LILLAN SKA SOVA

Det finns förmodligen ingen i världen som är sämre än jag på att säga nej när det kommer till jobb. Jag upprepar: Ingen! Jag tycker allt låter apfestligt och säger ja, ja, ja direkt. Idag var jag och blev lunchmutad av en före detta uppdragsgivare som ville att jag skulle skriva lite texter åt dem under våren.
Vad jag planerade att säga: Hell no! Jag tänker inte skriva. Jag tänker skaffa bebis.
Vad jag i själva verket sa: Hell ja! Klart jag ska skriva! Jag tänker visserligen skaffa bebis, men allvarligt, bebisar sover ju mest ändå. Jag hinner båda.

Hoppsan.

UTANFÖR

Nu så.
Nu har även killen känt karate-kidet jag har i magen.

- Jag kände hur Turtle sparkade när du sov i natt.

Jaha.
Så resten av familjen är uppe och umgås när jag sover.
Just schysst.

MMM... FÖRRÅD

Sådär ja.
Inflyttad i nya lägenheten och helt hög på lägenhetslycka.
Inte bara det att flytten är över, nya lägenheten är fin och att allt är fantastiskt.
Utan också det att (lyssna noga nu) man kan köra en barnvagn in från gatan över en liten tröskel och vips befinna sig vid vårt enorma förråd, där barnvagnen kan få stå medan man själv plus Turtle går tre meter och vips befinner sig i hissen som tar en till lägenheten.
Det här kan vara graviditetens höjdpunkt so far.
Ingen barnvagn i köket!
Prisa gud!

KILLE TJEJ KILLE TJEJ

Och sen läste jag lite till och hittade det här:

Har ni tagit reda på vad ert blivande barn har för kön?
- Ja, det är med största sannolikhet en tjej.
Vad gör ni om det blir en kille då?
- Ja, det skulle ju bli lite jobbigt, för nu har vi ju tapetserat barnkammaren i tjejfärger.

Käre värld.
Jag tyar inte mer.

En gång läste jag en rolig tjuvlyssning på tjuvlyssnat.se

Gammal dam i matbutiken: - Åh, vilken söt liten tjej!
Mamma med barnvagn: - Det är en kille.
Gammal dam: - Men varför i hela friden har han en rosa mössa på sig då?
Mamma med barnvagn: - För att han är bög.

När Turtle ploppar ut (det tar två sekunder och jag hinner bara utbrista i ett förvånat O! och sedan är förlossningen över) ska jag farao döpa honom/henne till Kim och vägra tala om för någon i hela världen om det är en kille eller en tjej. Som ett socialt experiment. Moahaha! Jag kan se förvirringen vid presenthyllorna framför mig redan nu. Rosa eller blått? Svärd eller spetskjol? Tricky, very tricky indeed.

KÖPSTRESSEN

Fick en Vi Föräldrar Gravid idag av en kollega. Har nu lusläst den från pärm till pärm (minus förlossningssidorna, de vågar jag inte titta på ännu). Speciellt en sak blir jag väldigt nervös av. Det är en enkät bland blivande föräldrar om konsumtion.
Frågorna är:
Hur gravid är du?
Hur mycket pengar har ni hittills spenderat på den kommande bebisen?
Vad har ni kvar att köpa?

XX, i vecka 23, har spenderat 12000 kronor hittills. Hon har kvar att köpa skötbord och typ två klädesplagg. XX, i vecka 28, har spenderat 9000 kronor hittills. Hon har kvar barnvagnen. Och XX, i vecka 19, har spenderat 4000 kronor hittills. Hon har kvar vagn, spjälsäng och lite kläder.

WTF!
Jag, i vecka 23, har spenderat 378 kronor hittills. Vi har kvar allt.

Antingen är vi sjukt ekonomiska (här lämnar jag plats för tidernas hånskratt från alla i vår närhet). Eller så är vi sjukt sent ute. Gulp.

P.S. Kära tomten! Om du läser min blogg, vänligen hörsamma min stillsamma önskan: Ge mig allt bebisrelaterat du kan hitta i julklapp. Förutom en illgrön barnvagn i manchester, för det har jag redan en.

SLUT PÅ BÖJANDET

Jag har tänkt väldigt mycket på det här med att böja mig på sistone.
Min inställning numera: Böja sig är en sjukt överskattad syssla.
Helst skulle jag vilja stå eller ligga raklång hela tiden.
Inte sitta ens.
Och framför allt inte böja mig ner för att knyta skorna eller plocka upp saker jag tappat på golvet.
I hate böja mig!
Lungorna trycks ju för farao upp i munnen på en!
Hur gör folk när de inte bara är lagom gravida (typ i vecka 23), utan JÄTTE-JÄTTE-GRAVIDA (typ i vecka 40)?
Har de inga skor på sig?
Tappar de aldrig grejer på golvet?
Har de hyrt en liten slav på MVC som gör de här grejerna åt dem?
Jag kan inte för mitt liv förstå hur det annars går till.
Eller, för den delen, hur jag ska kunna flyttstäda en hel lägenhet på fredag utan att böja mig.
Kan bli knivigt.

UTLANDSRAPPORT

Och P.S!
Det visade sig att Turtle uppskattade att flyga, trots allt.
Visste jag väl!
Min bebis gillar att åka utomlands.
Bästa sortens bebis.

FNISSA LAGOM

Vanligt förekommande fenomen de här dagarna:
Mina vänner och kollegor tittar på mig och fnissar.
Kallar mig tjockis rakt upp i ansiktet.
Pekar på min mage.
98% av tiden tycker jag det är ganska festligt.
Resten av tiden vill jag mörda dem allihop med en trubbig gaffel.
Jag är inte tjock.
Jag strålar, OKEJ?
Tjock = Göran Persson, Svullo och Gilbert Grapes mamma.
Big difference.
Huge!

Imorgon ska jag äta lunch med min bror som jag inte träffat på orimligt länge.
Jag får bestämma tid och plats. Han har bara ett önskemål.
- Snälla, du KAN väl ha magkort 90-talströja på dig? Det vore så festligt! Jag lovar att bara skratta lite. Jag vill ju se mitt syskonbarn ordentligt!

Bäst för min bror att jag är på gott humör imorgon runt tolv.
Det finns annars gott om gafflar i lunchsammanhang, har jag hört.

MMM... KONFERENS

Imorgon ska jag FLYGA till Skottland på konferens.
Flyga har man ju hört är typ livsfarligt när man är preggo.
Eller nej, det har jag inte hört.
Men jag har hört att man ska ha stödstrumpor.
Det har jag inga.
Kommer vi störta då?
Kommer Turtle gå galore i magen?
Kommer benen trilla av?
Man vet inte.
Man får se.

TROTSTURTLE

Det är ett himla sparkande från magen nu för tiden.
Jag får kickar mest hela tiden.
Tills killen kommer och ska känna.
Då blir det totalt stilla.

- Äh, jag känner ju inget.
- Jo, vänta!
- Men ååååå, du har säkert hittat på sparkarna.
- Har jag inte. Vänta bara.
- Fast min arm somnar typ nu.

Efter en kvart ger jag honom ledigt.
Då börjar Turtle sparka igen.
Just typiskt att trotsåldern ska börja redan ungen ens ploppat ut.

VECKA 22

Turtle har växt till sig ordentligt på senaste tiden. Numera mäter han/hon ståtliga 22 centimeter över havet.
- Som den största dockan i en sådan där rysk docka.
- Fast sett så här ovanifrån lite mer lik globen än något annat. Det är helt sjukt vad det här perspektivet gör mirakel med figuren!
- Fast man ser fortfarande fötterna i alla fall.

LAPP PÅ LAPP

Dagens tvångstanke: Alla barn måste ha ett fint lapptäcke. Annars blir de olyckliga. Har således påbörjat insamlingen av fina tyger. Fattas något gult och något... vet inte. Och så lite sömnad. Det ska jag väl hinna på fyra månader, va, va, va?

LYDIG SOM ETT LAMM

I morse var jag uppe med tuppen och gick till barnmorskan. Där fick jag lyssna på Turtles hjärtljud för första gången. Det var kul. Fast jag tyckte han/hon lät lite andfådd. Turtle alltså, inte barnmorskan. Christ almighty, vad det lilla hjärtat slog! Barnmorskan sa att det skulle vara så. Hon tyckte allt såg perfekt ut. Tills hon tog mitt blodvärde, vill säga. Då tittade hon strängt på mig och frågade hur jag hade det med huvudvärk och tröttma. Sedan gav hon mig tips på apstarka järntabletter och skickade mig raka vägen till apoteket.

Jag löd.
Jag lyder nästan allt min barnmorska säger åt mig.
Speciellt när hon säger saker som att jag ska ta det lugnt och inte lyfta tungt när vi flyttar om två veckor. Nu visualiserar jag mig själv där jag står och pekar med hela handen, bestämmer var alla möblerna ska stå och ryter åt mina svettiga kompisar som bär.
Moahaha!
Bästa sortens flytt.

TE-TÖNT

Fortfarande inget enormt sug efter bearnaise-sås på nätterna till min killes och min egen stora besvikelse.
Mycket mer sugen på te.
Skulle förmodligen kunna dricka litervis med fruktiga teer om jag fick.
Förra veckans absoluta favoritsmak: Äpple och kanel.
Denna veckans abolsuta favoritsmak: Svarta vinbär.
Helst ljummet, så man kan bälja i sig det i stora klunkar.
Men te, liksom.
Hur roligt är det?
Här hör man om folk som blir sugna på jäst och husväggar, och så nöjer man sig med lite te.
Störtlöjligt!

KAOSHISTORIERNA

Mina vänner är så fina så jag blir tårögd.
Under veckan som gått har jag besökt en hel hop med småbarnsföräldrar.
De har berättat om sina graviditeter och de första veckorna med första bebisen.
Här är vad de INTE sagt:
- Allt var perfekt. När ungen kom visste vi exakt hur vi skulle reagera. Det var ljuvligt.
Här är vad de har sagt:
- Allt var kaos. När ungen kom visste vi inte ett skit. Det var ljuvligt ändå, fast väldigt hemskt också.
Jag blir helt lycklig när jag hör dem.
Kaoshistorier är mina bästa historier.
Ge mig mer panik i rulltrappor, sammanbrott över fel slags filtar i vagnen, ångestattacker över att socialen ska komma och ta bebisen och blöjbytesinkompetens!
Det är den bästa terapin jag provat.
För om mina numera så sansade och balanserade proffsföräldrarkompisar betedde sig så där kan man ju andas ut för evigt. Det finns en liten, mikroskopisk chans att vi också kommer att fatta hur man gör så småningom.
Efter kaoset.

HELGEN I SIFFROR

Främmande män som klappat mig på magen - 1 st.
Chocktillstånd utlöst av främmande män som klappat mig på magen - 1 st.
Gånger jag hört min pappa eller mamma skryta om att de ska bli morföräldrar - 14 st.
Mottagna tips från småbarnsföräldrar jag lika gärna kunnat leva utan - 6 st.
Gånger min syrra har kallat mig för tjockis - 4 st.
Bästisar jag lurat till att börja attackhandla bebiskläder innan det är för sent - 1 st.
Antal sammanbrott för att jag och min kille inte kan komma på ett ultimat killnamn på Turtle - oräkneligt, mina vänner. Oräkneligt.

T.H.G.D.

Idag påbörjar jag de berömda gyllene dagarna.
The hundered golden days.
De första månaderna av illamående, osäkerhet och nervositet är över.
Men valrossperioden med krämpor är ännu inte här.
Detta är graviditetens bästa period, säger internet.
Och säger internet det, så är det sant.
Det vet ju alla.
Följdaktligen är det en tidsfråga.
Ta på er solglasögonen, jag kommer att börja stråla vilken sekund som helst.
Vilken som helst.

SPÄRREN HAR SLÄPPT

Då har det hänt.
Spärren har släppt.
Och jag tar min hand ifrån allt som har med vansinnet att göra.
Det är min syrras fel, jag svär.

- Lisa, ska vi inte gå in här också?
- Varför?
- De har fina barnkläder.
- Mmm... fast, jag ska inte köpa något sådant ännu.
- Nej, nej. Men vi kan ju TITTA.
- Är det så klokt? Vi kanske tappar kontrollen.
- Vi tappar aldrig kontrollen. Vi har en vilja av stål.

Vilja av stål, my ass!
Men Turtle har fina kläder nu.
Det kan man inte säga något om.

TILL SKOGS

Från en skog till en annan, jag drar hem till Småland en liten vecka nu.
Pappa har samlat ihop ohyggliga mängder körsbärstomater från sitt växthus i en skål som väntar.
Jag tänker äta dem alla innan han hinner blinka.

- Vad har ni för inställning till sparkande småglin där hemma? Ska jag ta med mig Turtle, eller?
- Du skulle bara våga lämna mitt barnbarn ensam i ett torp på landet. Turtle ska med!

HALVTID

20 veckor avklarade, 20 veckor kvar.
I pausen mellan första och andra halvlek ägnar jag mig helhjärtat åt att ha halsbränna.
Halsbränna är mitt enda gravidbesvär hittills, jag vårdar den ömt och innerligt.
Något taktiksnack ni vill dela med er av inför andra halvan?
Så här i OS-tider känner jag att det är läge för er att ta ert ansvar som coacher.
Jag skulle uppskatta om ni kunde lägga upp taktiksnacket som den där professorn i biomekanik gör i OS-studion på kvällarna, med pilar på tv-skärmar och invecklade tyngdlagsfakta.
Men men, anything will do.
Jag har 20 veckor på mig för att toppa formen.
Sanna Kallur skulle skratta ihjäl sig åt den löjliga tidsmängden, jag svär, hon har typ laddat i fyra år.
Vi har inte en sekund att förlora.

HELA LISTAN

WOHOO, snilleblixt!
Kom precis att tänka på min söta lillasysters jobb.
Hon jobbar som sjuksyster på en avdelning som bland annat tar hand om gravida.
Det öppnar ju för ett och annat.
Syrran! Ta din stora handväska till jobbet imorgon.
Du ska bli tjuv.
Här är hela listan på saker som du ska sno:

1. Ultraljudsgrej
2. Hjärtljudsgrej
3. Blodvärdesmätningsgrej
4. Blodtrycksmätningsgrej
5. Lustgasgrej (man kan väl öva lite på knarket innan, eller?)
6. Alla andra bebisgrejer du kan hitta
7. Kryckor

Okej, det där sista behöver jag inte EGENTLIGEN. Men inse, den som hoppar på kryckor liiiiite coolare än den som inte gör det. I alla fall var det så på mellanstadiet, och det är ungefär där jag fortfarande befinner mig, mentalt.

Hoppas du får med dig allt, puss!

JO, DET SKULLE KUNNA HÄNDA

Det finns mardrömmar, och så finns det mardrömmar.
I natt drömde jag att jag råkade glömma bort att jag var gravid och attackdrack en flaska vin.
Direkt ur flaskan (fråga mig inte).
Sedan kom jag plötsligt på att jag var gravid och fick akut ångest.
Typ: Shit! Bokstavskombinationer comin' up. Turtle är stekt!
Och vaknade kallsvettig.
Starkt jobbat av mig, känner jag.
Det gäller att stressa upp sig över minsta lilla orosmoment.
Det gör det ju.

HEJ PUBLIKEN!

Efter fem hundra år av otåligt väntande har jag äntligen outat mitt heliga tillstånd på min andra blogg. Det var kul. Till er som hittat hit därifrån nu säger både jag och bebisen (aka Turtle) hej hej, hemskt mycket hej. Fast alltså, bebisen pratar inte EGENTLIGEN. Den har fullt upp med att dricka sitt eget kiss för tillfället.

Om ni klickar på maj i arkivet kan ni läsa hela dravlet från början.
KOWABONGA!

WOHOO, EN BEBIS!

Shit, var köper man en sådan där ultraljudsmaskin egentligen?
Jag måste ha en!
Turtle-tv är den bästa sortens tv jag sett.

En liten, liten människa låg där inne och kickade loss.
Väldigt glad för det.
Det HADE kunnat vara en Mc Donaldsförpackning med pommes frites, det hade det.
Inte konstigt man blir lättad när barnmorskan visar upp två små ben, två fina armar, ett huvud, ett dunkande hjärta, en hel ryggrad och en fin tjock mage istället.
Snyggaste bebisen jag någonsin sett, tror jag.

Och, för att stilla er nyfikenhet:

FAQ KRING TURTLES ULTRALJUD

Fråga: Såg ni vad det var för färg på stridsköldpaddans ögonbindel?
Svar: Nej. Bilden var i svartvitt.

Fråga: Så Turtle sparkade, sa ni. Var han/hon vänsterfotad eller högerfotad? Det har viss betydelse för den framtida fotbollskarriären.
Svar: Tricky question. Vi tror på dubbelfotad. Det var hur som helst fint fotarbete på ungen.

Fråga: Hade Turtle sköld?
Svar: Nej.

Fråga: Sa Turtle att han längtade efter sin morfar?
Svar: Nej, men han/hon tänkte det.

INFÖR ULTRALJUDET

På torsdag förmiddag ska vi äntligen få se Turtle på tv.
Jag är mycket uppspelt och mycket nervös.
Det är så mycket som kan hända på ett ultraljud, känner jag.
Ett axplock:

1. Man kan råka skrika när doktorn häller den kletiga gelén på magen, för att den är kall. Pinsamt!
2. Man kan kissa på sig för att man helst ska vara kissnödig under proceduren så att bebisen syns bättre. Ännu mer pinsamt!
3. Man kan bli avslöjad som fejk, och det kan visa sig att man inte alls är gravid, bara lite tjock. Mest pinsamt!

Och då har vi inte ens kommit in på de riktigt tunga grejerna, som att det kan vara något allvarligt fel på gång i magen, för det vågar jag inte tänka på.

Som uppladdning inför ultraljudet har jag fått ta del av en sann ultraljudshistoria från en kompis. Den var ungefär så här:

Doktorn: - Titta, där är ditt foster!
Mamman: - Jaha, det ser ut som en grå klump. Hoppas det blir en bebis.
Doktorn: - Och... titta där! Ser du vad det är?
Mamman: - Eh, nej? Bebisen bakifrån?
Doktorn: - Nej, det är en till. Ni ska få tvillingar.
Mamman och pappan hysteriskt: -HA HA HA!
Doktorn: - Jo, det var ju kul. Men ligg still nu, i sådana här lägen är det lätt hänt att man glömmer att titta efter ett tredje foster. Det ska vi göra nu.

Ligger psyket långt ifrån ultraljudsavdelningen?
Hoppas inte.

TRIPP TRAPP

Har tillbringat stora delar av dagen på en auktion.
Funderade en stund på att ropa in en Tripp Trapp-stol till Turtle, men fick onda ögat av en hel hord småbarnsmammor och höggravida som siktat in sig på samma stol.
Sällan har jag skådat sådan målmedvetenhet i inropandet.
Alla småbarnsmammors händer sköt i luften som små spjut.
Vad är det som är så magiskt med Tripp trapp-stolar?
Beats me.
Insåg hur som helst att jag mött mina överkvinnor i inropandet och siktade in mig på en byrå till Turtles blivande barnkammare i torpet istället.
Slussen är således öppnad.
Från och med nu får jag tydligen köpa saker till Turtle.
Märker ni ett uppsving i handeln den närmsta tiden så är det bara jag som drar mitt strå till stacken och gör mitt bästa för att gynna Sveriges ekonomi genom ohämmad shopping.
Måste bara råna en bank först.

OS I SPARK

Varje gång jag känner en fosterrörelse måste jag rapportera direkt till min kille.
Sådan är lagen, säger han.
Tyvärr för Turtle har han/hon fått hård konkurrens av bästa preggokompisens blivande barn i helgen.
Jag: - HA! Nu vill jag rapportera två sparkar till!
Karin: - TVÅ? Vilken tönt Turtle är! Knyttet har sparkat typ trettio gånger den senaste kvarten.
Hmpf!
Himla skryt!
Bara för att Knyttet är tio veckor äldre behöver man väl inte mobbas.
Man ska vara snäll mot de som är mindre.

IT'S ALIVE

Nu, nu, nu, nu, nu har jag känt Turtle!
Farao på tiden.
Det kändes... eh, som en fisksnärt.
Vad unik man är ändå.
Eller nej, det kändes som att någon smäckte med pekfingret mot tummen innifrån magen och bara: Yo, I'm alive.
Iiiii, sjukt uppspelt.
Finaste fisksnärten genom tiderna.

VECKA 18

Nu tycker i alla fall jag att det syns.
Både att jag har semester och ägnar all tid åt att ha ful semestertofs i håret.
Och att jag är ett preggo.

LITE TRÖTT

Säg det inte till någon, men jag är rätt nöjd med att regnet öser ner på min semester so far.
När regnet öser ner på semestern får man nämligen sova ohämmat, och detta här, det älskar jag.
Kanske har jag längtat efter ohämmad sömn i arton veckor nu.
Igår: Powernap i en och en halv timme på eftermiddagen.
Idag: Powernap på ungefär tre timmar mitt på dagen.
Däremellan bara lite loppisar, ledighet och allmänt latande.

EN NYUTSPRUNGEN SKÄR

"Under den här tiden i graviditeten börjar du svettas mer än innan."
Så lämpligt!
Värmerekord OCH svettrekord. Jojo.
Det är till att vara sitt snyggaste och fräschaste jag mest hela tiden.
Jag = nyponros.
Men imorgon får jag semester.
Fyra veckors lång ledighet på landet.
Det är så man kan börja lipa av tacksamhet när man tänker på det.

SPARKA MIG, UNGE!

Men åååå, jag är så otålig.
Jädra unge till att ligga still och inte märkas.
Sparka, god damn it, sparka!!!
Igår försökte jag provocera fram fosterrörelser genom att attackera magen med olika plötsliga rörelser.
Det hjälpte inte.
Då damp-petade jag med ett finger rakt in i sidan på mig själv jättemånga gånger.
Pet, pet, pet, pet, pet, pet.
Hjälpte inte heller.
Det blir ingen fotbollsspelare av den här ungen, det blir det inte.
I och för sig inte så chockerande, hanhon är ju avlad av två totala fotbollsvärdon.
Stackarn.

HÖSTGARDEROB, CHECK

Ahhh, vad det är fint när man har kompisar som precis ploppat ut sin unge och gärna vill bli av med sina mammakläder.
Nu står det en hel kasse höstgarderob till mig här. Excellent.
Mammaavdelningarna kan således glömma mina pengar.
GLÖMMA!
För jag HAR redan byxor med resår ända upp till brösten.
Ha ha! In your face, mammaavdelning!
Märkligt hur man kan bli så nöjd över något så fult.
Okej, man har en tröja över resåren sedan så den inte syns.
Men ändå, när man tänker på det:
Resår upp till brösten är inte så hett.

BRÖSTEN OCH BLICKARNA

Jag sitter i en båt tillsammans med mina fina vänner. Mitt emot mig sitter min bästa kompis och min pojkvän och viskar med varandra och fnittar. Ibland tittar de på mig och fnittrar ännu mer. Till slut suckar jag och blänger på dem.
- Men kan ni sluta prata om mina bröst, någon gång?
- Nej, hur skulle vi kunna det? Vi har aldrig varit med om något så fascinerande i hela våra liv. De är så SJUKT stora!

Sedan vänder de sig mot varandra och fortsätter diskussionen i tio minuter till.
Och här gick jag omkring och trodde att det liksom inte syntes.
Crap.

TRÖGA TRÖGA TURTLE

Alla andra som är gravida mår illa i början av graviditeten.
Och sedan går det över framåt vecka 12, 13, 14 sådär.
Men jag, jag mår jättebra fram till vecka 14, 15, 16.
Och SEDAN börjar jag må illa.
Just snyggt.
I fyra dygn har Turtle gett mig huvudvärk från helvetet, och illamående på morgonen.
Det har varit en intressant upplevelse.
Men yo, Turtle, det räcker nu.
Jag gillar liksom inte att kräkas.

LITEN FIS/K

Det sägs att man ska kunna känna fosterrörelser vid den här tiden.
Att de ska kännas som "en liten fiskstjärt som sprattlar till".
Jag ligger i stort sett sömnlös över det här.
Hur känns en liten fiskstjärt i jämförelse med vanliga tarmrörelser?
Liten fis, liten fisk.
Skillnaden är hårfin på så många sätt.

DENNA DAGEN ETT LIV

Dagens nervösa sammanbrott: Mitt, efter att kollegan påpekat att jag "snart ska vara mammaledig". Vem? JAG? Du med mig skämta aprillo! I mitt inre börjar jag fnissa hysteriskt och stamma lite nervöst. Om jag ska vara mammaledig - bbbbbbetttttyder det att jag ssssnartttt ska bli mmmmmamma då?

MON DIEU.

Dagens dramaqueens: Mina söta fina kusiner som pallrat upp mig på bästa soffplatsen och matat mig med kakor hela kvällen.
- Gör plats i soffan för den gravida kvinnan! Hon måste sitta ordentligt. Och ge henne en kaka till. Det är på tiden att hon blir tjock nu.

EGET RUM

I vårt sommartorp är det för tillfället febril aktivitet på övervåningen.
Min pappa inreder en barnkammare i en av snedgarderoberna.
Och pratar under tiden konstant högt med Turtle.
- Nu tätar jag här så det inte ska blåsa på dig sedan, Turtle.
- Och här får du akta huvudet, för annars kan du slå dig.
- Oj, du får akta lite när du kryper här sedan, Turtle, för annars kan det hända att du får stickor i knäna. Det vill vi inte.
Turtle får verkligen sjukt mycket uppmärksamhet.
I en ålder av 16 veckor.
Man undrar lite, hur ska det här sluta?

OCH JAG SVANKADE INTE ENS

- Woahh, kolla! Du har en mage!
- Men käre värld, det är väl klart jag har en mage. Hur skulle det annars se ut?
- Men den ser gravid ut! Kolla! TURTLE SYNS!

TANKEEXPERIMENT

Alla jag känner tror att Turtle är en kille.
Jag tror att alla jag känner har blivit påverkade.
De tänker: Rafael, Leonardo, Donatello, Michelangelo = gröna stridssköldpaddor = macho = kille.
Nästa gång tar vi något mjukare, som experiment.
Kanske Barbie.
Eller Gräddnos, den lilla fluffiga kaninen.

HEJ KAFFE, KÄRA VÄN

Wohoo, idag drack jag kaffe till frukosten och det var GOTT!
Har jag inte tyckt på... säg 15 veckor.
Känns lite som att återse en kär vän.
Mmm... kaffe!
(Med måtta, ja ja ja.)

DUBBLA BUDSKAP

Jag håller på att reta ihjäl mig på alla kostråd man får som gravid.

Först: Det är ABSOLUT förbjudet att banta, GÖR INTE DET!!! Du behöver mat och näring just nu.
I nästa andetag: Fast ät inget onyttigt, ät bara morötter och luft. Det är ju inte så kul att bli för tjock, right? Tjocka människor är fula och hemska, det är viktigt att gå ner alla sina graviditetskilon på en halv sekund efter förlossningen, så man kommer i sina skinny jeans på direkten, japp.

Hur ska ni ha det egentligen? Va? Va?
Ska jag vara ätstörd eller ska jag det inte?

Om Johanna gör slag i saken och fyller en pool med chips i ren protest och sedan gör bomben rakt ner bland grillchipsen tänker jag stå bredvid och skrika hejaramsor. Synd bara att hon valde just grillchips (näst äckligaste chipsen efter vinägerchips), annars hade jag voltat ner rakt bredvid henne.

VECKA 15

Nu är Turtle ungefär 13 centimeter lång och kan suga på sina fingrar.
Det kan jag också.
Tror ni det är ärftligt?

VAGNEN

Igår fick jag ett sms av min pappa.

"Vad har Turtle för favoritfärg, tror du?"

Eh, låt oss hoppas på grön, va?