Saker man kan komma på att noja över så här i elfte timmen: Sina fötter. Jag menar, det är rätt stor risk att diverse förlossningspersonal kommer att se mina bara fötter på nära avstånd inom kort, va? Känns ju lite som att det hjälper föga att jag själv varit skonad från åsynen av dem ett tag nu med det i åtanke.
Problem 1: Mina fötter är så vanvårdade att tvååringen skakar på huvudet när han ser dem och säger "Oj, oj, oj. Tackass mamma. Foten gått sönne!" På den nivån.
Lösning 1: Akutvård av ovan nämnda fötter. Jag har hela kvällen på mig att fila och putsa och gudvetallt om jag vill.
Problem 2: Jag når inte riktigt dit.
Lösning 2: Fan vet.
Förra gången löste jag det här dilemmat genom att köpa skitfina randiga strumpor som jag envisades med att ha på mig under hela förlossningen. Det var smart. Men då var det ju midvinter och kallt. Nu bara: Tusen grader och sol.
Oh lord, LIVETS STORA BEKYMMER!
Jämt ska man behöva tampas med dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag hade sockor på mig hela förlossningen. Det kändes lite mindre naket så. De må ha sett min snippa spricka och hemorrojderna tränga ut, men fötterna fick de minsann inte!
haha, ja mina fötter är också i behov av omvårdnad, och jag når definitivt inte dit! som barnmorska kan jag dock säga att jag aldrig någonsin brytt mig om hur en födande kvinnas fötter sett ut, är liksom inte så viktigt i sammanhanget... :)
Gurra är kanske en fena på pedikyr? Hmm, inte säger du. Kom hit vet ja! Känner till många bra pedikyrställen! Hmm, får inte flyga säger du.
Darn.
Hade samma problem. Veckan innan förlossningdatumet panikade jag in på närmsta etablissemang som utlovade personal som tog hand om slika uppgifter. Det blev ett ihärdigt slipande (manuellt OCH maskinellt, känn på den), krafsande, klippande och stånkande - tack gode gud att jag slapp se eländet bakom magen. Men fint blev det, intygade maken. Så sjukt värt.
Skicka en kommentar