Oh no, jag har mest lust att lägga mig under ett täcke och lipa.
Killen gissar att jag är trött.
Jag har mycket mer raffinerade teorier.
- Jag har en förlossningspsykos. Jag vet det.
- Men baby. Det brukar man ha EFTER förlossningen.
- Inte jag. Jag brukar ha det innan. Jag brukar ha det i vecka 12.
Det här är vad svackan bygger på:
1. Jag är HELT SÄKER på att jag inbillat mig hela den här graviditeten.
2. Jag kommer tycka det är aspinsamt när det avslöjas.
Ultraljudsbarnmorskan kommer skratta ihjäl sig, den arma stackaren.
- Meh, du är ju inte gravid! Det finns ingen bebis i den här magen. Bara pommes frites.
Så kommer hon att säga.
Och då dör jag av pinsamhet.
Typiskt min otur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
jag vet jag känner lika dant! jag har precis fått ett plus och är kanske i vecka 5 men jag vågar inte ringa till barnmorskan ifall det inte är sant....det lindrar förlossningspsykosen lite, att jag inte tror att det finns nån krabbeluring därinne..
Seså,kära barn.Det där är bara en del av utvecklingen.Du har väl hört talas om fantasifoster.
Sådana finns bara i huvudet,inte i magen.
Jag är helt säker på att din lilla playmobilunge ligger där inne i magen och "sover räv" i väntan på att bli stor nog att ge sig lite mer drastiskt till känna.Busunge!
Jag tvivlar inte en sekund på att jag ska bli morfar.
Precis så kände jag det också före ultraljudet, och en kompis som var gravid (ja faktiskt) samtidigt likaså. Nu är våra döttrar små bulldozeraktiga ettåringar, så det var på riktigt ändå.
Jag gillar din blogg, fnissar ofta när jag smygläser på jobbet.
Lycka till med turtle!
Tack för peppen, hörni. Nu känner jag mig lite mer övertygad. Fast bara lite. Yttepytte.
Skicka en kommentar