Fick frågan på min andra blogg häromdagen om jag tyckte det var "kul att vara gravid".
Svarade NÄE! och kände mig mkt, mkt otacksam. Vem är jag att spotta livets mirakel i ansiktet på det där viset, va? Va? VA? Icke desto mindre är det ju verkligen sant. Jag tycker att det är kul att se på när Rufus dansar på golvet med en blöja över huvudet, att krypa ner under täcket med en hel säsong tv framför mig, och att åka på semester och sitta på en balkong och dricka vin med någon jag gillar eller liknande. Och så tycker jag att det är fantastiskt att jag kan bli gravid, få barn och må ganska bra under resans gång. Men så himla kul att vara gravid är det ju verkligen inte. Särskilt inte andra gången, när första gångens oh-la-la-vad-allt-är-coolt-och-nytt-och-omvälvande-och-spännande-hela-tiden-rus har lagt sig.
Man är tröttare, tjockare och har lite ondare överallt. Det är inte min definition av kul, precis.
"Är det värt att vara gravid" hade ju varit en helt annan femma att svara på, känner jag. Jag tänker på det hela ungefär som min kompis konstaterade i sin Nu-har-jag-fött-barn-och-är-på-BB-statusuppdatering på facebook häromdagen: "Sjukt mycket fräckare med bebis på utsidan än på insidan ändå, va?"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Instämmer å det grövsta. Gravid andra gången är hopplöst värdelöst (bortsett från det där med att det blir en bebis och livets mirakel och allt det där).
Grattis i alla fall, jag siktar på att klämma ut en nummer två i början på mars och kollar uppdateringar på den här bloggen lite oftare än vad som kan anses hälsosamt. Det är alldeles för lite fokus på graviditet nummer två på internet och i livet tycker jag annars.
Kul att vi är så synkade. Rufus är bara två månader äldre än vårt A-barn.
/Boel (eller kanalisera som min gamla blogg hette, som jag inte skriver i längre)
Skicka en kommentar