Okej, nu börjar jag tro att min barnmorska är dum på riktigt. Idag klämde hon mig jättehårt på magen IGEN och mumlade något jag inte riktigt förstod. Sedan sa hon, IGEN, att hon inte riktigt kunde känna hur Turtle låg.
- Vi kanske skulle göra ett extra ultraljud på dig.
- Men... det gjorde du ju för en vecka sedan?
- Gjorde jag?
- Ja. Och sedan sa du att det såg HELT OKEJ ut.
- Jaha. Ja, men då så!
Märkligt. Jag tycker liksom det verkar som att min barnmorska inte riktigt har förstått det här med att jag och min bebis är lite extra viktiga och speciella om man jämför med alla andra i världen, och borde behandlas lite mer som de VIP-personer vi faktiskt är. Inte en enda gång har hon rullat ut röda mattan när vi anlänt, till exempel. Inte en enda gång har jag blivit hämtad av en vit limousin inför mitt inbokade besök. Eller (för den delen) blivit igenkänd och ihågkommen från en vecka till en annan.
Jag har hört om folk som känner sig kära i sin barnmorska, och vill adoptera dem och ha dem på en liten, liten hylla i hemmet mest hela tiden. Låt mig säga så här: Liiiite svårt att förstå den känslan för tillfället. Lite.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Så... då är det bara 7 dagar kvar nu då! :-D
7?!?! skriker vissa.
Och ja, det är vad jag gissar på. Så fortsätt blogga på du. ;-) Du har en vecka på dig. Sen är du fast i skiten!
Det låter som om du har övertagit min morska. Heter hon Annika så tycker jag synd om dig!
hjälp, vem är hon? så man vet vem man ska passa sig för på mama mia om man väljer o gå där m barn #2. jag tror jag vill ha eva tiits nästa gång, bara för hennes namn! annars verkar hon rätt läskig hon med...
Haha, jag blev aldrig kär i min barnmorska heller. Ann heter hon. Däremot blev jag kär i hennes stand in som vi fick träffa en gång. Henne ska jag fråga efter nästa gång - om det blir en nästa gång vill säga...
Skicka en kommentar