Å, jag undrar så himla mycket vem det är som ligger där inne och sparkas! Det är ju så svårt att föreställa sig att det ens ÄR någon, och så ska det komma ut en... person? Med typ... egen vilja och egna personlighetsdrag och eget utseende? Fattar inte. Jag tänker lite att det kommer att bli Rufus II, för det är det enda jag möjligen skulle kunna förstå mig på. Att det kommer en bebis som ser exakt ut som Rufus gjorde, och beter sig exakt på samma sätt. (Dvs kräks mycket och gillar napp.) Men så säger folk att det inte per automatik blir så, och då bara: NÄHÄ?!? HUR BLIR DET DÅ?!?
Det här är den enda anledningen jag kan komma på till att ta reda på barnets kön under preggotiden. (Menar inte att det kanske inte finns fler bra anledningar, bara att jag inte kan komma på någon.) Att man vill veta, för att man är förjävla nyfiken. Och att könet på barnet är en av de få grejer man KAN veta på förhand (personlighet är ju liksom lite knivigare), så då tar man reda på det. Eller?
Vi har inte tagit reda på. Det kan vara en kille. Det kan vara en tjej. Det kan också eventuellt vara en boll, om Rufus får vara med och tro om saken. Man får se lite. Och just det spelar mig ingen större roll. (Jo, förresten. Är det en boll blir jag faktiskt sjukt besviken.) Men det där med personligheten, alltså! Lämnar mig ingen ro. Tänk om det kommer någon som inte gillar napp, till exempel? Kommer stå där som ett fån och bara: Men eh, bebis... hur menar du nu? ÄR DET INTE SAMMA MANUAL TILL ALLA BARN?!?
Ah, spänningen! Rätt stor ändå, får man ju säga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
när dejan kom ut tyckte jag att hon va som i magen: försiktig, snäll, lite avvaktande och sprattelmaja!
och tröttmaja! hon ba sov o sov!
Jag hade sett min kompis dotter när jag var gravid och hade helt omedvetet tänkt att mitt barn skulle bli ungefär som hon dvs en liten flicka med väldigt lite hår. Jag blev ganska förvånad när det kom en stor, tjock kille med massvis med hår. Fast sedan visade det sig att de båda är aktiva barn som är lika bestämda utav sig.
Jag ville inte veta könet eftersom jag då var rädd att jag omedvetet skulle börja pådyvla mitt foster massa egenskaper bara för att det var en kille/tjej.
Christ, Emster. Då kommer jag få en sju-hu-hu-ukt sprattlig bebis. Typ en Riverdance-bebis. Läskigt.
Labolina - så tänker jag med. Känns som om man förr eller senare (typ prick när ungen föds och man ser om det är en tjej eller en kille) påbörjar det där ändå, vare sig man vill eller inte. Och är man värsta övermänniskan och lyckas hålla sig neutral så fixar omgivningen det så fint ändå på ett kick. Fostertiden är fin, på så vis.
det där är verkligen spännande att grunna på, om än något abstrakt. i början av min graviditet var jag och min man supersäkra på att det var en tjej. jag hade då en väldigt tydlig bild av denna lilla tjej och hennezs personlighet. när vi sedan på ultraljudet fick reda på att det var en kille blev det hela ganska förvirrat. nu har jag ingen aning, och det får väl vara så till han kommer ut och visar vem han är.
När jag var gravid med Lilla M så visste vi från första sekund att det var en flicka och personlighetsmässigt är hon ju ungefär som i magen...förutom att hon är roligare utanför. Pratar och grejar.
Men hursom; utseendet! Helt galet att hon inte alls så ut som jag...trodde? Inte trodde? Kan inte minnas att jag trodde att hon skulle se ut på ett speciellt sätt, men när hon kom ut så ba 'Jahaaaa, det är såhär du ser ut!!??'
Konstigt.
Jag tänker just så, att jag vill veta det lilla jag kan för att det ska bli liiiiite lite mindre abstrakt. Men bebisen i magen ville annorlunda och knep ihop benen vid ultrljudet - så tji fick jag! Det är ju också absurt att man (jag) tror att könet säger något som helst om personligheten. Egentligen är det väl bäst att inte veta, för att skapa sig så få fördomar som möjligt om hur det nya livet kommer att vara! Men åh vad jag känner igen mig - ser en exakt kopia av sonen framför mig i den mån jag alls kan föreställa mig att den lilla ska komma ut.
jag var helt säker på att jag inte skulle ta reda på könet - öppna julklapparna innan julafton.
men då min sambo så fint formulerade att han nog lättare skulle kunna ta det till sig och försöka förstå vad som hände där inne om han visste vem bäbisen var - så smälte jag.
Men jag hade redan sagt att det var en tjej, vilket ingen annan höll med om.
Skrattade gott vid ultraljudet!
Och om min vän (28 år) får vara med och bestämma har jag ett par röda stövlar där inne.
Skicka en kommentar