Förra gången jag var gravid och skulle få barn var jag vid den här tiden... mkt, mkt skeptisk till hela den här grejen med förlossning. Det blev liiite bättre efter vi hade gått profylaxkurs, och ännu lite bättre när jag började bli jävligt trött på att vara gravid. Men rätt mycket av den skeptiska inställningen behöll jag fram till det var dags. För att kanalisera hela förlossningsstressen i något mindre och mer greppbart vill jag minnas att jag la oerhört stor vikt vid 1. Att det skulle finnas redbull i BB-väskan (Älskar redbull!) 2. Att jag skulle köpa fina, färgglada strumpor som jag skulle ha på mig under hela förlossningen och 3. Att tänka på att jag skulle få sitta ner duschen under värkarbetet hemma (fatta festligt att få ta in en pall i duschen!).
Den här gången har jag typ inte ens börjat tänka på att jag ska föda fram ett barn till, och jag har inte ägnat vare sig redbull, strumpor eller pallar i duschen en enda tanke. Nu tänker jag bara på 1. Vem som ska ta hand om storebror under tiden vi är på BB, 2. Hur snabbt den personen kan ta sig hem till oss och 3.När det anses vara okej att jag börjar begära in de tänkbara barnvakternas jobbscheman och gör upp ett jourschema för dem. En vecka innan beräknad bebis? Två? Tre? Kanske redan nu?
Den här grejen med att en förlossning kan "sätta igång lite när som helst". Fiffan. Det är inte det minsta spännande, det är bara sjukt stressande. Det tycker jag verkligen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Ehm. Bra om barnvakter kan komma fort för det kan gå sjuuukt fort andra gången. det blev jag varse iaf. Hon kom en kvart efter att vi kom in och då hade det börjat bara 3 timmar tidigare...
Inte vad jag hade tänkt mig.
Haha! Mitt i prick, precis så tänkte jag när nummer två var på väg. Och när värkarna satt igång började jag lipa över att livet ensam med ettan var över och hur i hundan skulle hon klara sig medan jag födde barn?
Ska också tillägga att när hon var ivägskickad med barnvakten (världens coolaste unge som inte alls var berörd över sin hysteriska mamma) satte värkarna igång med större kraft. Ringde förlossningen som sa att det var väldigt vanligt att det inte sätter igång med full kraft förrän syskonet är safe och man kan slappna av.
Och så var jag stressad över det här med att tvåan ska ha så himla bråttom ut. Ja, hon var snabbare men ettan tog 13 timmar på förlossningen och tvåan 4. Med båda hann jag med ett par värktimmar hemma.
Åh vad jag håller med! Hur i hela fridens dar löser man det där med var ettan ska vara när tvåan vill ut? Alla släktingar jobbar, och närmaste släktingen (min pappa) har tre timmars bilresa innan han kan komma hit, och inte kan man begära att han ska ta fyra veckors semester och sitta hemma hos oss och uggla och vänta ut eventuella tidiga eller sena bäbisankomster!? Nä, bäbisen får se till att vara punktlig, och komma så där vid niotiden på förmiddagen på beräknad dag för då kan sonen vara på förskolan tills morfar hinner hit... så får det bli. Vi bestämmer det va?
Usch, jag är nog fortfarande i det där skeptiska stadiet.
Jag skrattar gott! Precis så tänker även jag, vem tar hand om barnet?!
me too! är mest bekymrad över storebror...
blev det några färgglada strumpor förra gången då?
Jag känner mig inte orolig för min kommande förlossning förutom två saker; nålar (särskilt dropp) och att jag kommer att vara hungrig. Snaka om att kanalisera!
Lisa! Hur tänker ni göra med barnvagn? Har för mig att ni hade en fantastisk retrovagn till Rufus. Vi hade det till Julius, och jag vill gärna använda den igen. Men samtidigt kan man inte gärna begära att en nästan två-åring ska GÅ hur långt som helst. Åh, jag vet varken ut eller in. Frågan gäller alltså: Syskonvagn, ja eller nej? Motivering? KRAM!
Skicka en kommentar